Att jobba för en lön innebär att få betalt för den arbetstid som säljs. Men denna lön räcker oftast inte till. Att lönearbeta innebär att arbetskraften är en vara som kan köpas och säljas. Problemet med denna vara är dock att den inte kan skiljas från denna människa som säljer den. Historikern Karl Polanyi har påpekat att den fria marknaden framstår som en fiktion, på grund av att varan arbetskraft aldrig kan existera på en fri marknad. En helt fri marknad skulle aldrig fungera, utan vara dömd till sin egen undergång. Arbetskraften kan inte användas hela tiden, eller ens vara helt oanvänd. Ibland är människan oförmögen att arbeta. En människa kan bli utsliten på arbetet och därför inte kunna arbeta, eller vilja arbeta men inga arbeten finns att få.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Arbetslöshet och sjukskrivningar är en del av vad som kan kallas kostnader för arbete, det vill säga de kostnader som uppstår när arbetskraften inte kan försörja sig själv. Ofrånkomliga kostnader som någon måste betala. Frågan är bara vem? Karl Polanyi menade att en välfärdsstat var nödvändig för att kapitalismen som ekonomiskt system skulle kunna fortsätta att fungera. Brutaliteten och kortsiktigheten i systemet slet ut arbetskraften till den grad att detta hotade systemet självt. Kapitalismen har ett långsiktigt intresse av en fungerande arbetskraft, men har som system ett alltför kortsiktigt vinstintresse för att säkra detta.
Denna problematik diskuteras igen, det talas återigen om kostnaderna för arbete. Vem som ska betala och varför. I våras menade regeringen att de ökade sjukskrivningarna skulle kräva en omfördelning av kostnaderna. Förslaget innebär att 25 procent av kostnaderna för anställda som är sjukskrivna mer än 90 dagar ska betalas av arbetsköparen. Det gäller således det som kallas för långtidssjukskrivingar. Arbetsköparna ska stå för en större kostnad för att komma till bukt med problemet. Enligt socialförsäkringsminister Annika Strandhäll ska en sådan omläggning öka incitamenten för ett förebyggande arbete. Med andra ord, blir det dyrare att slita ut arbetskraften kanske man låter bli. "Alla vinner på friskare arbetsplatser", har Annika Strandhäll sagt.
Det finns spår här av en gammal socialdemokratisk idévärld. Gunnar Myrdal myntade begreppet produktiv socialpolitik. Han menade att sociala reformer inte bara innebär en kostnad utan även en investering. Genom att reformera bort arbetslöshet och fattigdom skulle hela samhället gynnas. En stark välfärdsstat skulle på det sättet också vara ekonomiskt effektiv, den var produktiv i den meningen att det var en investering som fick ekonomiska effekter. Det var reformer i det allmänna intressets namn. Vi är ganska vana numer att se denna argumentation i omvänd form, nedskärningar och försämringar som gynnar kapitalet sägs vara bra för alla. Men nu menar Annika Strandhäll att alla vinner på en friskare arbetskraft, trots att det framstår som en pålagd kostnad på arbetsköparna. Detta argument har dock inte arbetsköparna gått med på.
På Svenskt näringslivs hemsida finns text efter text som kritiserar förslaget. Man skriver att folk kan bli utslitna på sin fritid, när de till exempel åker Vasaloppet och att det därför är orättvist med ökade kostnader. Det blir för dyrt att anställa, företagen kommer inte våga anställa människor som man misstänker kommer att innebära en kostnad. Budskapet är entydigt: vi har inte råd, det är inte vårt fel.
Hur det blir med förslaget återstår att se. I augusti i år ska parterna på arbetsmarknaden ha sagt sitt och ett lagförslag ska läggas fram. Oavsett hur det blir och vilken lösning som lyfts fram kvarstår problemet. Lönearbetets ofrånkomliga kostnad kommer att finnas så länge lönearbete kvarstår. I en eller annan form kommer den att dyka upp, och någon måste bära denna.
