En av de strejkande sopgubbarna på Reno Norden sätter fingret på den högerextrema marknadsfundamentalism som genomsyrar varje led av samhällskroppen.
När det lokala avtalet löper ut i oktober vill Reno Norden sänka arbetarnas löner med 30 procent och det arbete som de utför ska bli mer omfattande. Samtidigt ska aktieutdelningen till Reno Nordens ägare ökas med elva procent.
Renhållningsföretaget Reneriet, som MTR har anlitat sedan de tagit över driften av pendeltågen i Stockholm, har varslat 90 städare efter att företaget har dumpat sitt anbud på städningen av pendeltågen. En av de anställda konstaterar:
”Jag förstod redan från början att det här inte skulle gå. Nu förstör de vår arbetsplats, våra liv.”
Busskonflikten år 2013 mellan Kommunal och Bussarbetsgivarna handlade bland annat om att trygga arbetarna vid de entreprenörsbyten som ofta är resultatet av den upphandlingsmodell som har införts för att generera intäkter till näringslivet utan hänsyn till vare sig de anställda eller de som ska använda tjänsterna. En modell som är en del av den nyliberala agenda som sedan tre decennier är den dominerande politiska kraften både lokalt och globalt.
När busskonflikten blåstes av sade Kommunals dåvarande ordförande Annelie Nordström att de kollektivavtalsregleringar, med bland annat en nämnd för entreprenörsbyte, som var ett resultat av strejken ”skapar en tryggare arbetsmarknad”. Men tryggare för vem?
Det är tydligt att sådant som ”nämnder för entreprenörsbyte” inte tryggar arbetarnas rättigheter, i stället är det arbetsköparnas behov som tillgodoses. Om ett kollektivavtal inte lever upp till de villkor som har stipulerats i det finns heller ingen anledning att hörsamma den fredsplikt som oftast ingår som motprestation.
När regeringen efter konflikten vid APM Terminals, i den 2010 privatiserade Skandiahamnen i Göteborg, går näringslivets ärenden och vill utreda möjligheten till begränsningar i strejkrätten och i princip att ett fackförbund ska ha monopol på att företräda arbetarna (oavsett om det är fråga om ett majoritetsfack eller inte) och organiseringsfriheten därmed hotas bör varningsklockor stora som containerhamnar ringa.
Det är också värt att påminna om att till och med den socialdemokratiska idén om en tryggare arbetsmarknad (förvisso för arbetsköparna), om en ”svensk modell” och om handslag med såväl lokalt som globalt kapital är möjliga bara genom hot om konflikt och inte är ett resultat av näringslivets goda vilja.
Att Expressens liberala ledarsida raljerar om ”machomän” när arbetare kräver sin rätt och Centerpartiet vill se förändringar i arbetsrätten är föga förvånande även om retoriken har hårdnat. Men att en regering ledd av ett parti under namnet arbetareparti vill utreda begränsningar om strejkrätten, och som en bieffekt också organisationsfriheten, är historielöst och arrogant, ett hån mot den svenska arbetarrörelsens historia och ett hot mot dess framtid. Inte minst i en tid där attacker mot organiserade arbetare inte bara sker i media, på ledarsidor och från talarstolar utan också genom union busting som vid Systembolaget på Gullmarsplan och vid containerterminalen i Göteborg, genom bombdåd mot fackföreningslokaler, genom vandalisering av tält och genom att flaggor, som tillhör Byggnads och Socialdemokraterna själva, bränns. Högern i sina många skepnader går nu till frontalangrepp mot arbetarna.
Svaret på detta angrepp är inte samförstånd utan konflikt.
