Jag, och det är jag nog med största sannolikhet inte ensam om, hade tänkt tanken flera gånger, att det säkert skulle hända något i Stockholm snart. Nej – jag förändrade inte mina rutiner. Nej – jag tog inte andra vägar och nej – jag undvek inte att ta med barnen ut. Men jag jobbar i stan och är ute i publika miljöer både i jobbet och privat, som så många andra. Visst fanns tankarna där.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Fredagen den 7 april besannades mardrömmen och oron. Jag var ute och vårstädade balkongen, hemma, tillsammans med sonen. Det var grannen som berättade att det hade hänt något i stan. ”Det är någon som har kört på folk på Drottninggatan!”. Det kändes surrealistiskt. Vadå kört på? Man kan väl inte köra på den gatan, det är en gågata. Folk skulle ju bli skadade. Jag svarade ”fan vad sjukt”. För det var det ju. Men mer än så lades det psykiska pusslet lades inte ihop – då. Jag gjorde klart allt det jag höll på med. Och sedan tog jag upp mobilen för att se vad det var som hade hänt.
Det gick fort att få veta att en lastbil hade kört i vansinne längs Drottninggatan i Stockholm. Att det fanns döda. Att det var skottlossning på flera ställen i stan. Panikkänslorna kom lika fort som pusslet lades ihop. Var är mina barn? Var är min syster? Hennes kille? Han jobbar ju i stan ibland. Min pappa. Han bor precis där. Telefonen funkade inte. Alla skräckscenarion hann rusa genom huvudet i blixtfart. Var var alla kollegorna? Alla älskade, alla nära, alla alla alla.
De levde. Men det gjorde inte alla andras nära och kära.
Källkritikern i mig försökte desperat hitta något med en ordentlig källa att greppa tag i. Det hjälpte föga. Man pratade om ”två eller tre döda är bekräftade”, citerade andra medier om allt från dödsoffer till citat av citat av källor; till andra. En efter en skulle uppgifterna sedan dementeras, men det som fanns kvar och som var sant var hemskare än det var möjligt att ta in.
Jag hade först, som många andra, tänkt skriva en text om det här, fullspäckad med budskap. Om att vi står enade och om att vi håller ihop mot alla onda krafter. Jag skulle kunna skriva om vårt sätt att leva. Vårt skandinaviska sätt att leva i vårt fantastiska öppna demokratiska samhälle där hat är ett undantag och kärlek och solidaritet är vad alla lever för. Lever av. Avslutet skulle naturligt vara att vi ska visa dem att vi inte viker ner oss och att vi inte låter oss tystas eller skrämmas. Att de inte kan vinna över oss.
Men det blir inte en sådan text.
Jag är splittrad. Staden jag bor i är så vacker så att det gör ont. I söndags, exakt två dagar efter attacken, samlades tiotusentals människor för att visa att kärleken är större än hatet. Det känns så mäktigt och hoppfullt. Det kändes verkligen att det ändå finns humanism, empati och solidaritet omkring oss. Vi har beskrivits i världsmedia som det enade folket. Och i den bubbla som jag tillverkat för mig själv med hjälp av sociala medier och förnekelse är samtiden just exakt så. Solidarisk, human och kärleksfull. I den är det verkligen så att alla vi står enade mot allt som vill oss ont och som vill splittra oss.
Kan vi leva vidare så här för evigt?
Göra det till verklighet?
Jag vill så gärna tro det. Men realisten i mig skriker att det här kommer att gå över. Att vi kommer glömma och gå vidare. Fortsätta som vi är egentligen – de som hatar andra människor – varandra, de som föraktar, de som splittrar, de som göder mer hat och sluter cirklar av ondska. De som kämpar, de som organiserar och de som suktar efter enighet. Alla på olika sidor.
Snälla bevisa mig fel.
