Ena dagen kommer ledarna för den nya majoriteten S, MP, V och Fi glatt nedför trappan i Blå Hallen och presenterar sin politiska överenskommelse. 

Andra dagen kommer de ner och presenterar alla borgarråd. Nya namn, många kvinnor (vilket det var med Alliansen också) och många fler som bor utanför tullarna, vilket faktiskt spelar roll. 

En framtida stängning av Bromma flygplats har annonserats och likaså att mer pengar från trängselavgifterna måste gå till kollektivtrafik. Har man hört talas om klimatkrisen – den vi är mitt uppe i och radikalt måste göra något åt innan jorden blir alldeles för upphettad och enorma katastrofer sker – så förstår man att begränsa inrikesflyg och att satsa på kollektivtrafik är grundläggande för en klimatpolitik. 

Men näringslivet och borgarna (icke att förglömma Niklas Nordström, ordförande för Svenskt flyg och S-kommunalråd i Luleå) har gått bananas. De är så upprörda, arga, besvikna, oroliga.  

Om det är ordning och reda i Stadshuset är det kaos i Stockholms läns landsting. Sverigedemokraternas nio mandat gör att inget av blocken har egen majoritet. Därför gjorde Alliansen om spelreglerna i landstingets nämnder så att de får utslagsrösten och därmed kan fortsätta att styra. S, V och MP fick se sig överkörda av SD som lade ner sina röster och komiskt nog avsade sig vågmästarrollen.

Många jublade när Filippa Reinfeldt (M) förlorade slaget om att bli högsta hönset i landstinget och därför gick ut med att hon lämnar politiken. Frågan är vad hennes avgång innebär? För Filippa Reinfeldt har, med rätta, blivit en symbol för vårdkaos Stockholm, för det gigantiska ojämlika vårdgapet mellan innerstad och ytterstad, för en kollektivtrafik som är undermålig. 

Allt har inte varit hennes ansvarsområden. Och att göra sig av med en symbol innebär inte att man förändrar politiken, tvärtom kan strategin vara att lämpa över allt till en halvtråkig moderat man. Jag tycker att det är synd att Stockholm förlorar en av sina mest färgstarka politiker – något som politiken i dag lider brist på i alla politiska läger.

Det här är min sista ledare. Jag är oerhört glad över att vi vann tillbaka Stockholm. Jag ser med tillförsikt på framtiden. Men jag tror att kris- och krigstonen från högern kommer att vara på alarmistisk nivå under dessa fyra år. Jag hoppas att majoriteten orkar, och hittar en politisk lust att utmana sig själva för att göra Stockholm till en mer jämlik stad full av gröna, röda och lila-rosa uppslag, idéer och yrkanden.