Orden kommer från ett barn som har levt halva sitt liv på gatan och sägs till den jourhemspappa som försöker ge pojken en sista kram när polisen gör sig redo att föra honom till en SIS-anstalt. Det är ord som kommer att brinna i jourhemspappans huvud i all framtid – och som inga tårar kommer att kunna släcka. Pojken är från Marocko.
I mitten av januari hölls ett samtal i Stockholm mellan den marockanska talmannen i representanthuset och Sveriges inrikesminister. Ett samtal som i en kort kommuniké från regeringen sades handla om ”hur arbetet ska fortsätta för att hitta en fungerande process för att marockanska barn och ungdomar ska kunna återvända till Marocko och där få ett ordnat mottagande”.
I ett inslag i radions ”Studio Ett” i slutet av januari beskriver inrikesministern och den ansvarige för ”processen” hos polisen den sociala utsatthet – innefattande drogmissbruk och kriminalitet – som pojken ovan kan stå som exempel för.
Även om regerings- och myndighetsföreträdarnas beskrivning av denna är korrekt är det politiska, och i förlängningen polisiära, svaret på denna utsatthet tveklöst det motsatta.
Svaret är bara ännu ett i raden av irrationella och förnuftsvidriga beslut som sittande regering har fattat på rekordkort tid.
I inslaget redogör, förvisso knapphändigt och vagt, inrikesminister Anders Ygeman för de åtgärder kring denna socialt utsatta grupp av barn och unga vuxna som regeringen i samarbete med Marocko har initierat, där fungerande identifikation och repatriering är det överordnade målet. Åtgärder där krafttag mot den sociala utsattheten helt saknas och som i stället endast handlar om en bilateral repression mot barn och unga som på gatorna i Sverige i dag redan möts av angrepp från stöttruppsliknande grupper med varierande grad av politisk övertygelse.
Vidare konstaterar inrikesminister Ygeman att ”frihandel, med social utveckling i hemlandet och ekonomiskt utbyte” är det som ska garantera dessa barn en framtid i det land de en gång har flytt.
Två månader efter det inledande samtalet mellan Sverige och Marocko meddelar inrikesministern (P1 Morgon, den 17 mars) att kommittén fortfarande inte har bildats. Samma retorik som i inslaget i januari återkommer. För denna redan utsatta grupp finns, menar den svenska regeringen, bara ett polisiärt och distanserande svar. Aldrig ett socialt och inkluderande. Barnen ska bort.
I stället för att ta det juridiska och sociala ansvar man har, förlitar sig den svenska regeringen på att ekonomiskt utbyte med Marocko ska leda till ”social utveckling i hemlandet”. Den retoriska linje som regeringen har valt är pekoralens, den politiska linjen chauvinismens.
Att en minister som företräder ett parti som historiskt vilade sina beslut på samhällsvetenskaplig – och inte affektiv – grund talar om frihandel som något som i sig löser sociala och politiska problem, är inte bara uttryck för den irrationalitet som präglar den sittande regeringens handlande och beslut. Det vittnar också om en strukturell förskjutning av både politikens form och innehåll.
En förskjutning från den sociala verklighet som den moderna politiken växte fram för att hantera, till en blott symbolisk politisk offentlighet i vilken retoriska positioneringar och myter ges företräde och affirmeras i syfte att försvara en samhällelig och social ordning som med skrämmande effektivitet producerar allt fler socialt utsatta barn och vuxna – i såväl Sverige som i Marocko.
För de barn som under några år gavs de första förutsättningarna att realisera drömmen – inte om ett bättre liv, utan ett liv över huvud taget – väntar nu enligt den svenska regeringen ”inlåsning för återvändande”.
Inlåsning för återvändande till en social situation som innefattar både fysiska och psykiska övergrepp och till ett samhälle som inte genom frihandel och ekonomiskt utbyte kommer att upphöra att producera social utsatthet. Detta vet vi.
Vi behöver bara gå till oss själva.
Vi är dem.
