På 70-talet var de allra flesta latinamerikanska länderna militärdiktaturer som med hjälp av USA samarbetade om säkerhets-information, tortyr och försvinnanden.

På 2010-talet är det inte bara demokrati i alla länder, utan de allra flesta styrs av vänsterregeringar av varierande radikalitet, flera presidenter är kvinnor och utbytet mellan länder är stort och växande. Det var inte minst Hugo Chávez som under sina år som president bestämde sig för att ta Che Guevaras, Simón Bolívars och José Martís ord om ett förenat Latinamerika några steg längre än vad någon någonsin hade gjort innan.

För 20 år sedan röstade jag nej till att Sverige skulle bli medlem i EU. För elva år sedan röstade jag nej till att Sverige skulle bli medlem i EMU. 

Den första omröstningen förlorade jag, den andra vann jag. Min EU-kritik bygger på en stark internationalism, solidaritet och vilja att bygga något bättre. Men jag såg nog alltid tanken om ett annat EU som utopisk, lika avlägsen som den socialism som jag drömmer om.

Men så i mitten på 2000-talet så blev Latinamerika ett föredöme, med nya folkrörelser som kom till makten, oberoende medier och public service och solidariska handelsavtal som gav människor tillgång till el, läkare och alfabetiseringskampanjer. Och jag började tänka att det ändå kanske skulle kunna vara möjligt att också bygga ett annat Europa.

EU:s grund bygger på en annan tanke än solidaritet, dess grund är den fria marknaden. Jag minns en frågetävling med tre svarsalternativ om vilka som var EU:s fyra friheter. De allra flesta svarade solidaritet, frihet, demokrati och rättvisa. 

Men rätt svar var att EU:s fyra friheter är fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Och för personer så gäller det att ha ett EU-pass annars är rörligheten en dröm. Det vet vi ju, att det nästan dagligen dör människor när de försöker ta sig in genom EU:s noga kontrollerade gränser.

Och nu är det val, till EU-parlamentet, och även om det finns tusen anledningar att visa sitt missnöje mot EU så finns det ingen anledning att inte rösta.

En röst är ett sätt att mota den växande extremhögern, en röst är ett sätt att understryka EU-kritiken och en röst är ett sätt att drömma om att ett annat Europa är möjligt. 

Tänk er att vi om 30 år på sociala medier delar ett foto där det i botten finns ett svartvitt foto på tre män i gråa kostymer, och i toppen finns det tre leende kvinnliga presidenter som var de som fixade klimatfrågan och förhindrade att jorden gick under.