Ledare. Jenny Bengtsson.

2015-05-02 07:18
”Att regeringen har ändrat färg från blått till rödgrönt får inte på något sätt betyda att det är läge att luta sig tillbaka i soffan och invänta bättre tider.” Bild: Ola Torkelsson/TT
”Att regeringen har ändrat färg från blått till rödgrönt får inte på något sätt betyda att det är läge att luta sig tillbaka i soffan och invänta bättre tider.”

En svetsare som statsminister räcker inte

"Vi vet att vi är lurade, att vi nekas grundläggande rättigheter och lika möjligheter. Första maj är vår festdag."

Första maj.

Vi demonstrerar.

Men i dag är långt ifrån alla medvetna om varför vi demonstrerar just på första maj. För många kanske det känns som att det var mer befogat att demonstrera förr i tiden än det är i dag.

Första maj kan nog kännas lite urvattnat i dagens samhälle.

Vi har ju faktiskt rösträtt.

Vi har en relativt utbredd välfärd.

Vi har anställningsskydd, föreningsrätt, diskrimineringsförbud och betald semester. Vi lever inte på 1800-talet längre.

Men ändå: den första maj tågar vi ut. Kräver rättvisa, fred och annat som står i arbetarklassens intresse. Vi svingar de röda fanorna och krigar med att hålla tunga banderoller uppe trots ibland pinande vind, regn, hagel, snö eller annat som kan tänkas möta oss. Några lägger tyngd bakom parollerna. Och några gör det för att det har man alltid gjort. För egentligen är det väl ingen som tror att kraven kommer att bli verklighet någon gång snart?

Eller, jo... Jag märker ju hur många kamrater i fackföreningsrörelsen resonerar som att ”det löser sig nu, för vi har fått en svetsare till statsminister”. Och visst hade det varit fint om det hade kunnat vara så enkelt. Men att regeringen har ändrat färg från blått till rödgrönt får inte på något sätt betyda att det är läge att luta sig tillbaka i soffan och invänta bättre tider.

Den fackliga organiseringsgraden bland arbetare har sjunkit i Sverige under senare år. I den nya tiden är det samverkan och handslag som gäller. Inte knutna nävar, varken i byxfickan eller mot himlen. 

Lik förbannat är vi några stycken som under året, envist och enträget, försöker åstadkomma vad som ofta känns som i det närmaste omöjligt. Att förändra villkor och maktförhållanden. På arbetet, i samhället, i världen. Vi organiserar oss och organiserar andra för att vi har en övertygelse om att det inte är omöjligt. Att något annat faktiskt är möjligt.

Och vi behövs. För skrapar vi bara lite på ytan av det samhälle vi har skapat genom århundraden av kamp är det inte särskilt svårt att se att mycket återstår att göra. Nu tampas vi mot riskkapitalister, TTIP, rabiata abortmotståndare, kvinnoförtryck, fascister i kostym och slips. Nya moderater, gamla moderater. Lönesänkningar, undantagsregler, flexibilitet, bemanningsföretag och sms-jobb. 

Listan på hoten mot arbetarklassen har alltid kunnat göras lång och är lång också i dag. 

Den är modfällande lång, minst sagt.

Vardagen är livet som går. Vi lämnar och hämtar på förskolan. Vänder och vrider på kronor och ören. Stressar till arbetet eller stressar för att vi inte har något arbete. Vi vet att vi är lurade, att vi nekas grundläggande rättigheter och lika möjligheter.

Första maj är vår festdag. Då för vi den vardagliga kampen ut på gator och torg. Och det gör vi inte bara här i Sverige. I alla världens länder högtidlighåller arbetarna denna speciella dag, med rötter och traditioner från 1890.

Därför älskar jag första maj. Det är min och mina kamrateri arbetarklassens dag. Det är arbetarnas stora högtidsdag. Vi har vunnit mycket genom åren.

Men det finns fortfarande mycket kvar att vinna.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter