BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Auktoritarism beskriver han som "tron på ett strikt organiserat samhälle där auktoritetskränkningar straffas hårt".
Nativism beskriver han som tanken att "stater uteslutande ska befolkas av medlemmar av den egna befolkningsgruppen (’nationen’) och element av annat ursprung (personer och idéer) utgör ett hot mot den homogena nationalstaten". Slutligen populism som i Muddes beskrivning utgör "föreställningen att samhället är uppdelat i två homogena och antagonistiska grupper, ’det rena folket’ mot ’den korrupta eliten" där tanken är att politiken borde vara ett uttryck för folkviljan och dess "sunda förnuft" rotat i en nativistisk tanke om folket som homogent.
Ovan skriver jag "de högerradikala partier och strömningar som i dag hemsöker Europa". Denna formulering implicerar att något främmande och onormalt tränger in i en annars frisk och normalt fungerande kropp (i vidare bemärkelse).
Att auktoritarism, nativism och populism är något som inte tillhör ett normaltillstånd. En inte ovanlig formulering om de krafter som under en längre period har växt sig allt starkare och etablerat sig i såväl det europeiska som det svenska politiska fältet.
Vad Mudde vill visa och lyfta fram är dock att denna diagnos inte riktigt är så enkel att den låter sig formuleras i termer av friskt och sjukt. I stället pekar han på hur såväl auktoritarism och nativism som populism är något ständigt närvarande.
"ellan den populistiska radikalhögern och den västerländska demokratin", skriver han, "rör det sig inte om någon artskillnad, det vill säga ett grundläggande, antitetiskt motsatsförhållande, utan om en gradskillnad, det vill säga ett motsatsförhållande mellan moderata och radikala versioner av samma synsätt."
Om vi lyssnar till ropen i den svenska politiska offentligheten är det inte just i termer av auktoritarism, nativism och populism som de artikuleras? Är det inte föreställningen om något sjukt i förhållande till något som brukar anses friskt som vi hör genljuda i talet om de svenska och europeiska värderingar som på något sätt antas fria – friska – från de högerradikala ropens ideologiska övertoner?
Visst har det strikt organiserade samhället vars auktoritetskränkningar ska straffas hårt delvis bytt ansikte och auktoritet: kapitalet (i dess många manifestationer) och inte kungen är nu den auktoritet som inte får kränkas. Bland de politiska strömningar som ritar upp den europeiska och svenska politiska kartan finns förvisso de som önskar en återgång till traditionella auktoriteter – till familjen, nationen och kronan – men de konservativa och socialkonservativa tongångarna hörs samtidigt som de liberala röster som endast önskar upprätthålla status quo.
I ropen på fler poliser och hårdare straff och tag. I tiggeriförbud som uppenbarligen syftar till att riktas mot "element av annat ursprung". I en asylpolitik som ytterst vilar på idén om att "stater uteslutande ska befolkas av medlemmar av den egna befolkningsgruppen (’nationen’)" fast att den artikuleras i termer av andrum för en (på alla områden) sedan lång tid havererad offentlig förvaltning (som drabbar såväl asylsökande som äldre, såväl hemlösa som arbetssökande) och gemensamt europeiskt ansvarstagande. Överallt är den högerradikala sjukan närvarande.
Detta berättar både den svenska och europeiska historien som vi dock har valt att sluta lyssna till. Varför? Kanske för att den berättar för oss att det är vi som är fascismen.
