Ledare. America Vera-Zavala.

2014-08-30 06:00
Bild: Rolfe Kolbe/flickr

De rikaste kommunerna är de mest osolidariska

Under ett år och fyra månader flyttade Leo och hans familj 38 gånger. Nya lägenheter över hela stan för att hela tiden ligga före myndigheterna. För att aldrig bli upptäckt. 

Nu är han elva år, har bott i Sverige i sju år men ändå är han en sådan som vi kallar papperslös. Fortfarande en sådan pojke som vi inte kallar svensk.   

När migrationsminister Tobias Billström pratade om dem som gömmer flyktingar och ställer upp för sådana som Leo och hans familj så sade han att vi inte ska tro att det är blonda och blåögda svenska landsmän som gör detta. Men när jag pratar med Leo själv så nämner han varken hår eller ögonfärg på alla dem som öppnade sina hem under några dagar, veckor eller månader för hans familj, han säger bara att alla var svenskar – solidariska svenskar. 

Jag tänkte på det när jag hörde Fredrik Reinfeldts sommartal där han bad oss alla om att vara just det: solidariska svenskar. Men svenska folket är redan solidariskt. Det vet statsministern. Det stora problemet med Sverige är inte bristen på medborgare som ställer upp och välkomnar flyktingar och papperslösa. Det stora problemet är osolidariteten hos många kommuner som trots sina rikedomar aldrig ”öppnar sina hjärtan”.

De rikaste kommunerna i Sverige tar emot mest bidrag för städning (Rut) och minst antal flyktingar. För en storstadsregion som Stockholm så innebär detta att de rika kommunerna tar pengar från de fattigare för att finansiera sin privatkonsumtion av exempelvis städning eller barnpassning. Pengar som staten hade kunnat betala ut till andra kommuner för exempelvis städning av skolor eller fritidsledare. Men det innebär framför allt att rika kommuner motverkar exakt den solidaritet som Fredrik Reinfeldt tycks efterlysa. Om inte Täby och Danderyds kommuner med sina fantastiska skolor och välmående områden vill hjälpa till att integrera och stödja nyanlända, hur ska då privatpersoner övertalas att göra detsamma? 

Men vad ska man då göra politiskt åt att superrika Täby tar emot cirka 200 flyktingar under två mandatperioder samtidigt som Södertälje tar emot tusentals? Jag är osäker på om lösningen är att staten tvingar vissa kommuner att ta emot fler flyktingar. Flyktingar och nyanlända är ju egentligen inget problem – de både kostar och berikar. Det jag skulle vilja se som ett första steg är i stället en lag som tvingar kommuner att ha en viss andel hyresrätter, inte bara för flyktingar utan för ungdomar, familjer, äldre – för människor helt enkelt, fattiga som rika. I dag är det nämligen överklasskommunernas starkaste kort för att inte delta i solidariteten: vi har inga bostäder, säger de. 

En ny lag skulle i alla fall döda det argumentet.

PS: Leo heter egentligen något annat. 


Fotnot: Tillsammans med ”Leo”, regissören Gabriela Pichler och skådespelaren Rasmus Lindgren arbetar vi fram en teaterföreställning om hur det är att leva gömd i Sverige. Pjäsen har premiär på Backa Teater 10 september och spelar på Stockholms stadsteater 14 september några timmar innan valllokalerna stänger.