En av anledningarna till att Petter ville gästa Sveriges Radios Symfoniorkester under Kulturfestivalen är att han fick höra från flera håll att många kände att de hade missat konserterna i Berwaldhallen, där Petter gjorde dirigenten Hans Eks tolkningar av hans musik tillsammans med symfoniorkestern. Den känslan försvann inte efter att spelningen med Ek och Norrköpings symfoniorkester under Bråvallafestivalen fick avbrytas på grund av vädret.

– Det var väldigt tråkigt, inte minst för att någon träffades av blixten. Så Kulturfestivalen känns som en kul chans att göra det. Dessutom är det gratis, man slipper krångel med biljetter. Jag får nästan lite Vattenfestivalen-känsla.

Inför de första spelningarna i Berwaldhallen var Petter väldigt nervös, berättar han.

– Det är en stor utmaning att göra och att göra bra, jag hade ganska dåligt självförtroende först. Jag och orkestern är ju en enhet på scen, men det ligger ändå mycket ansvar på mig med dem bakom. Men när det lyckades var det enormt roligt, förhoppningsvis kommer vi in i samma groove igen.

Att svensk hiphop har blivit enormt stor på senare år vet Petter bättre än de flesta.

– När jag gjorde demos i mitten av 90-talet bestod hiphop-scenen av kanske 400 personer. Redan några år senare blommade det ut på riktigt. För mig var det en chock att ens nomineras för en Grammis 1998 – jag tänkte att sådant var för Tommy Körberg. Då möttes hiphop fortfarande av sura miner från pop- och rockfolk som bara tyckte att vi pratade över musik.

Det motståndet mot hiphopen har funnits hela tiden, tycker Petter, men nu är det borta.

– Om Jenny Wilson kan köra i Berwaldhallen, varför skulle inte jag kunna det? Varför skulle jag inte spela på Operan? Varför skulle inte Linda Pira kunna spela på Dramaten?

Själv tycker han mest att det är kul att få komma in och göra sin musik i lokalerna.

– Det handlar inte om att känna Gustav III:s närvaro eller någonting sådant, jag har alltid varit lite anti när det gäller kultursnobberiet.