BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ett av de områden som var allra mest utsatt var Katarina församling på Södermalm. Samma område som i dag kallas SoFo, med ett sprudlande krogliv och bland de dyraste bostadsrätterna i landet, var för 100 år sedan sannolikt Stockholms fattigaste stadsdel där arbetarkvinnor gick på ständig jakt efter potatis och andra livsmedel.
Stämningen blev uppjagad
På eftermiddagen den 5 maj 1917 spreds ett rykte om att en handlare Karlsson på Södermannagatan hade potatis. Hundratals kvinnor gick dit, men fick inte köpa någon mat, eftersom Karlsson endast ville sälja sin sista potatissäck till sina stamkunder. Fler och fler människor, de flesta kvinnor, samlades utanför butiken och vid femtiden uppskattades folkmassan till ett par tusen personer.
Stämningen blev uppjagad och när ridande poliser kom dit utbröt stenkastning och kravaller. Den 22-åriga Clary Ählström, en tvåbarnsmamma från Gotlandsgatan som arbetade som silverpolererska på Guldsmedsaktiebolaget på Swedenborgsgatan och i polisrapporten benämns "ogifta Ählström", var en av de 19 som greps under kvällen. I rättegången senare blev hon kallad anstiftare till upproret, eftersom hon ropade på hjälp när hon bortfördes av hårdhänta polismän.
Historikern Håkan Blomqvist beskriver händelserna noggrant i den nyutkomna boken "Potatisrevolutionen och kvinnoupploppet på Södermalm 1917". Han menar att det är märkligt hur en så betydelsefull händelse i svensk historia kan vara så okänd för de flesta.
– När jag gick i skolan på 60-talet stod det i min historiebok att det var ofärdsår och livsmedelsbrist i Sverige. Och att "irritationen mellan producenter och konsumenter ökade, följden blev att regeringen Hammarskjöld avgick". Det är lite så man ofta har gjort i Sverige. Man har velat ha en slags konsensushistoria, där samförstånd har gällt, och social oro har nedtonats, säger Håkan Blomqvist när vi träffas på ett fik på Södermannagatan, 100 år efter kravallerna i samma kvarter.
Stora demonstrationer
Händelserna på Södermalm i maj föregicks av flera stora demonstrationer och protester, bland annat en uppmärksammad händelse i slutet av april där flera tusen fabriksarbeterskor tågade från Södermalm till Mjölkcentralen på Torsgatan med krav på sänkta mjölkpriser. Ofta var det just kvinnor som gick i spetsen för protesterna, något som Håkan Blomqvist tror kan vara ett skäl till varför historieskrivningen nästan har glömt bort händelserna.
– Det tror jag verkligen. Det är en borgerlig historieskrivning där man alltid fokuserar på ledarna. Kajsa Johansson och min morsa är liksom inte med. Alla de som gjorde något i vardagen, säger Blomqvist, som själv är född och uppväxt på Söder, bara några kvarter bort.
I boken beskriver han noggrant flera av de deltagande kvinnorna och redogör för deras liv, med stöd av arkivmaterial av bland annat tidningsartiklar, polisrapporter och Skyddsvärnets personrapporter som användes inför rättegångar.
– Jag har velat levandegöra de här människorna. Det är ofta en svårighet i skildringar av historia, antingen är det romaner eller sociologi. Jag ville göra det mer levande. Och berätta om framför allt en av de här kvinnorna, Clary Ählström.
Fler demonstrationer skulle följa under våren och sommaren 1917. Kulmen nåddes den 5 juni när 30 000 arbetare strömmade till Gustav Adolfs torg för att mötas av ridande polis som med piskor, bajonetter och sablar försökte skingra folkmassorna. Hjalmar Branting, partiledare för Socialdemokraterna och senare statsminister, gick med och var själv nära att bli omkullriden.
Håkan Blomqvist menar att protesterna var den utlösande faktorn som ledde fram till avgörande reformer som allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag några år senare. De massiva protesterna från hungrande kvinnor och arbetare kanaliserades av Socialdemokraterna och Vänstern till parlamentariska reformer.
– Jag tror att hungerprotesterna hade en enorm betydelse. Man måste se det ur ett europeiskt sammanhang. Det hade varit revolutioner i Ryssland och Tyskland, där kejsardömet hade störtats – deras bästa kompis – i en folkrevolution. Det är klart att det blir en oerhörd oro och obeslutsamhet inför hur det ska gå här då.
I boken skriver du att protesterna "inte var ett genombrott för… men en viktig förutsättning för allmän rösträtt".
– Ja, precis. Rösträtten kom ju först senare. Och man ska komma ihåg att i det här spontana skedet, i april–maj 1917, så var det inte rösträtten som var frågan. Frågan var mat, livsmedel.
Boken heter "Potatisrevolutionen". Är det rätt att kalla det för en revolution?
– I alla fall en revolutionär situation. Det är en revolutionär situation som leder till omvälvande reformer. Det blir ju ett skifte i den politiska makten i september när högerregeringen byts ut och liberaler och socialdemokrater tar över. Men det är ju inte en social revolution i den meningen att en ny samhällsklass tar över makten, så är det ju inte.
Hur nära en verklig revolution var det?
– Snarare är frågan: hur nära var det eskalerande våldsamheter och inbördesstrider? Under den här tiden bildas något som heter Stockholms frivilliga skyddskår. Det är polismästaren som sätter ihop den tillsammans med OS-general Balck och högern. Man rekryterar avdankade soldater, studenter och andra i hemlighet. Men så råkar någon smarting sätta in en annons i tidningen och då blir Branting och Vänstern rasande när de får reda på det. Fabian Månsson, från vänster-socialdemokraterna, hotar med allmän arbetarbeväpning över hela landet. Här i Stockholm sätter föreningen Soldater och arbetare upp inskrivningskontor till Stockholms röda beväpnade arbetargarde. Det är 27–28 april och de börjar skriva in unga killar i det här arbetargardet. Det är ju så här som samhällen snubblar in i inbördeskrig. I Finland blev det ju inbördeskrig ett halvår senare. Så det här med "irritation mellan producenter och konsumenter" är väl årtusendets understatement, skrattar Håkan Blomqvist.
