Vi möts upp i en byggbarack, parkerad bredvid den ståtliga Riddarholmskyrkan, där envåldshärskaren Karl XII är begravd, innan vi tar oss vidare till ett stimmigt café i Gamla stan. Ramaj – som består av regissör Nils Poletti, scenograf och ljusdesigner Markus Granqvist och kostymdesigner Lena Lindgren – har satt lansen i Karl XII, hyllad av högerextrema krafter, och dissekerat hans liv. Eller snarare förförts av det.
I Nils Polettis pjäs Carolus Rex, som han även regisserar, återuppstår Karl XII:s lik, skjuten i huvudet, och berättar om sitt dramatiska liv i en slags storslagen roadtrip. Men han minns, förklarligt nog, inte allt i detalj, exempelvis inte det som han är mest stolt över, slaget vid Holowczyn.
Varför sätter ni upp den här pjäsen just nu?
– För min del handlade det först om att jag ville få människor med högerextrema åsikter att rotera i sin egen avföring, av ilska. Sedan blev jag väldigt berörd när jag läste böckerna om Karl XII. Nu vill jag att människor ska dras med i det universum vi skapar, det är alltid min önskan som regissör. Jag vill att folk ska bli lite nationalistiska och bruna och sedan kanske skämmas lite efteråt. Den ambivalensen tycker jag är spännande, säger Nils Poletti.
– Om man kan få den mest hårdnackade kulturmarxist att bli nationalist för några minuter, då har man skapat en insikt om att det här kunde ha varit jag, fortsätter han.
Poletti vill förföra publiken till att bli förövare. Han har också sökt människan i Karl XII, som vissa menar var homosexuell.
– För mig blev han mänsklig i och med att han förälskar sig, huruvida han är homosexuell eller ej är inte relevant.
– Ett möjligt scenario är att både extremhögern och kulturvänstern blir jätteupprörda av vår uppsättning, spekulerar Markus Granqvist, medan turisterna på caféet sorlar högt och gatumusiken strömmar in genom den öppna dörren.
Nils Poletti har inspirerats av ett antal böcker om Karl XII och beskriver hur han förälskade sig i kungen under läsningen.
– Karl XII hade världens mest dramatiska liv. Att befinna sig i Sveriges absoluta militära höjdpunkt genom historien och vara med om dess fall – det är grekisk tragedi.
– Jag tycker att det är intressant att titta på människans gruppmentalitet, man vill tillhöra någonting och det ska gärna vara storslaget, säger Markus Granqvist. Det är lätt att dras med i det där.
Arbetar kollektivt
Exempelvis i nationalistiska strömningar. Nils Poletti talar om nationalstatens återvändande och vårt behov av att kategorisera och särskilja olika nationaliteter. Att det åter har ökat i dag, tillsammans med de växande högerextrema krafterna i hela Europa:
– Det där försöker vi trycka lite på, folkslagen på scen skildras som stora schabloner.
– Vi har också pratat om att utforska maskulinitetens olika uttryck, säger Lena Lindgren, som har satt Dramatens kostymateljé i arbete. På cirka 1,5 timme ska skådespelarna hinna byta mellan nästan 70 olika kostymer.
Ramaj har samarbetat även tidigare, på sin hemmascen Turteatern som Poletti är konstnärlig ledare för. De betonar att de är en gemensam avsändare, att deras struktur är platt.
– Jag tycker att det sätter sin prägel på det slutgiltiga verket, vi tar ett mycket större gemensamt ansvar för helheten än vad som är vanligt, säger Lena Lindgren.
– Det är väl också för att komma bort från den här individkulten, geniet som skapar teater. Vi jobbar snarare kollektivt, och det ligger mig närmare både politiskt och konstnärligt, förklarar Nils Poletti.
Det groteska är vackert
Ramaj vill beröra sin publik och lockas av stora uttryck, det groteska och så kallat frånstötande. För dem är detta det vackraste. Framförallt månar de om att ge publiken en estetisk upplevelse, snarare än att erbjuda en traditionell berättelse, ge enkla svar eller komma med politiska påståenden.
– Det handlar om att få med både det konstnärliga och det politiska och våga försöka göra konst. Kvalitet är förmågan att våga, säger Nils Poletti.
– Vi är alla tre inne på att försöka skapa en egen och omfattande värld i varje föreställning, förtydligar Lena Granqvist, och de andra håller med.
Hur påverkar Riddarholmskyrkan ert arbete, det är ju en så stark värld i sig?
– Där får vi en given förutsättning, utifrån det får vi fantisera hur vi kan göra den kyrkan till vår, menar Markus Granqvist.
Det vanliga fungerar inte
Byggnaden är kulturmärkt, vilket ger sina givna begränsningar för iscensättningen. I det sakrala kyrkorummet ligger en bunt fyllda, blåa Ikea-säckar, ovanpå ett gäng bildäck – en skyttegrav. Ensemblen har genomdrag av den actionfyllda slutscenen som avrundas med en finstämd procession med stämsång i folkviseton. Skådespelarna bär myggor, men akustiken är svår ändå. Nils Poletti berättar att inget som han är van vid som regissör fungerar här, som att skådespelarna hugger varandras repliker i svansen.
Karl XII gestaltas av hela fem skådespelare på scen. Publiken får möta kungen i olika åldrar, inklusive som lik (Hans Sandquist). De övriga rollerna spelas av kvinnor – Emma Broomé, Sanna Sundqvist, Ester Uddén och Py Huss Wallin.
– Jag tycker att även kvinnor ska få vara komiska, och få spela stora och komplexa härskarroller. Men framför allt var dessa fyra helt enkelt bäst för rollen, säger Nils Poletti.
