Lars Strömgren, som är trafikplanerare till yrket, förklarar att Stockholm är en stad byggd för bilister, där cyklisternas plats i staden är på deras villkor. Och det har en historisk förklaring.
– Det grundar sig i den roll som bilen fick i efterkrigstidens Sverige. Under 60-talet rev man de gamla byggnaderna i staden och byggde vägar för bilen som stod för utveckling och välstånd. Vår starka bilindustri med Volvo och Saab spelade en roll i det, säger Lars Strömgren, som menar att vi byggt in staden i ett bilberoende.
Som gjort för konflikter
Han förklarar att de trafiklösningar som Stockholm har byggt för cyklister är så kallad konfliktdesign. De skapar konflikter snarare än trygghet. Exempel på det är cykelbanorna på Vasagatan och Hornsgatan som är dragna i mitten av körfält med biltrafik på ena sidan och parkerade bilar på andra sidan. Och det är inte ovanligt att cykelbanor plötsligt tar slut utan någon vidare förklaring.
– I Köpenhamn har man byggt staden mycket mer utifrån cyklisterna. Där har man till exempel inga parkerade bilar längs huvudgatorna som riskerar att slå upp sina dörrar på förbipasserande cyklister, säger Lars Strömgren.
Bilanpassade trafikregler
Den ökande cyklismen skapar spänningar. Många bilister ondgör sig över respektlösa cyklister som inte stannar för rödljus eller kör mot enkelriktat. Men det beror på att trafikregler är anpassade efter bilen, inte cykeln. Trafikljusens tidsintervaller är inställda så att en bil ska kunna få en ”grön våg” (hinna till grönt på alla trafikljus på en sträcka) så att de slipper stanna vid varje. Cyklister kör inte lika snabbt och fastnar vid varje ljus.
– Självklart ska man hålla sig till regler. Men det blir enklare om reglerna är rimliga. I Paris har de till exempel beslutat att cyklister får köra mot rött så länge det är trafiksäkert att göra det, säger han, och menar att Stockholm borde göra samma sak.
Symbol för frigörelse
Lars Strömgren menar att cykeln är politisk. Ända sedan den kom har den varit en symbol för frihet. Bland annat för kvinnors frigörelse.
– När cykeln kom innebar det att kvinnor, som i regel inte hade bil, blev friare att röra sig utanför hemmet, både geografiskt och på ett samhälleligt plan, berättar han.
I början använde man cykeln för att ta sig till jobbet, men med bilens stora och breda intåg förpassades den till semestern och blev en sport. Men i takt med växande miljöproblem och trånga storstäder har den blivit en del av en modern miljörörelse. Ändå tycker Lars Strömgren inte att frågan måste vara partipolitisk.
– Traditionellt har det varit Miljöpartiets fråga, men de borgerliga partierna intresserar sig av cykeln för att skapa en attraktiv och beboelig stad.
”Kommer att svida”
Men till sist handlar det om pengar. Den tidigare Alliansmajoriteten lade intäkterna från trängselskatten på att bygga Förbifart Stockholm i stället för på kollektiv- och cykeltrafik. Men måste man inte bygga vägar när staden växer? Inte enligt Lars Strömgren.
– Förenklar man för bilismen ökar den. Om vi i stället bygger bredare cykelbanor och får fler att börja cykla eller åka kollektivt så får vi plats ändå.
Men att bygga Stockholm ur bilberoendet kommer att svida lite, menar han.
– Folk har ju anpassat sina liv efter en stad som bygger på bilism. Bilister är en högljudd väljargrupp och det krävs politiskt mod att ge mer plats åt cyklarna.
