Kultur & Nöje.

2016-02-26 11:56
  • Bild: Magnus Gyllenhammar
  • Bild: Magnus Gyllenhammar
  • Bild: Magnus Gyllenhammar
  • Bild: Magnus Gyllenhammar
  • Bild: Magnus Gyllenhammar
  • Bild: Magnus Gyllenhammar
  • Bild: Magnus Gyllenhammar
  • Bild: Magnus Gyllenhammar

DJ-liv

Historien om Stockholms klubbliv och dj-kultur är flyktig som en natt på dansgolvet. Dokumentationen är dålig och den lilla som finns är väldigt ofta fokuserad på männen. 

De rutinerade klubbrävarna och discjockeysarna Anna Gavanas och Anna Öström ville ändra på det. Så de skrev en bok.

För två år sedan skrev ett antal musiker under ett upprop i Aftonbladet om att kvinnliga artister inte ska glömmas bort när musikhistorien skrivs. I samband med det blev Anna och Anna, som båda sedan länge är etablerade dj:s i Stockholm, intervjuade. 

– Vi målade in oss lite i ett hörn där, skrattar Anna Gavanas när vi ses över en lunch på ett av de få konditorier av den gamla skolan som finns kvar på Södermalm. 

– Vi kläckte ur oss idén att skriva en bok. Varför ska vi bara sitta och vänta på att någon annan ska skriva den? Vi kan väl göra det själva. Vi tog oss lite vatten över huvudet. Det har varit jättemycket arbete, men samtidigt så otroligt kul och kreativt att göra det här. Vi har träffat så många roliga filurer på vägen. 

Startar på 60-talet

Boken DJ-liv kommer ut i dag på Gidlunds förlag. Det är en gedigen historia på över 300 sidor om Stockholms framväxande klubbscen och dj-kultur. En historia som tar sin början i de första trevande diskoteken på 60-talet och når ända fram till 10-talets kommersiella housemusik. Från Sydney Onayemis discon med Big Brother i spetsen via 88:an, Zanzibar, Baby, Age Of Love, Le Garage, Docklands, Monday Bar, Extrakt och Rangus Tangus fram till queerpunkklubben Slick och dagens klubbar som Under Bron och Femtastic. En viktig ambition har varit att lyfta kvinnornas roll i historieskrivningen. 

– Vi saknar kvinnliga aktörer i de historieskrivningar vi har sett hittills, både internationellt och i Sverige. Det var vårt kall och bidrag eftersom vi har levt med den scenen så länge.  

Ingen automatisk utveckling

Bland mycket annat har Anna och Anna varit med och byggt upp Sister Sthlm, ett nätverk av kvinnliga dj:s som startade 2003. Anna Öström var även en av personerna bakom klubbkaféet Svaj, som spred pulserande techno, house och drum’n’bass över Bjurholmsplan under början och mitten av 00-talet. 

– Vi hade ofta svårt att nå vår målsättning om en dj-lineup med 30 procent tjejer då, i början av 00-talet. Nu har många klubbar ett mål på 50 procent tjejer och fixar det. Det har skett en utveckling sedan dess, tack vare press från både media och musikvärlden som har uppmuntrat mer jämlika förutsättningar. 

Att det syns och hörs fler kvinnliga dj:s på Stockholms klubbar i dag är inget som har skett automatiskt, är viktigt att påpeka menar de. Inte heller att det är något som har kommit de senaste åren. 

– Vi försöker visa kampen som har pågått genom åren. Det har funnits många olika kvinnliga nätverk länge och vi försöker spåra det bakåt och visa historiskt hur utvecklingen har gått framåt. Folks minnen är så korta. Många man pratar med tror att allting började i och med Rättviseförmedlingen eller Rebecca & Fiona. Det är så mycket som har glömts bort i vad som har lett fram till var vi står i dag. 

Klubbkulturen i sig är ju väldigt flyktig. Eldsjälar kan lägga ner veckor av blod, svett och tårar på att genomföra en enda fest. Medan en gäst går dit och dansar en kväll för att sedan glömma bort den dagen därpå och för alltid. 

– Ja, det är så otacksamt. Men det där ändras nu. I och med att klubbmusiken har blivit mer mainstream. Alla vet ju vad en dj är i dag, tack vare musikexporten, Swedish House Mafia och allt det där. Då kommer också dj:s och klubbkultur mer och mer att börja inlemmas i det här finkulturella rummet. 

Anna Gavanas avslutar. 

– Om alla glömmer bort vad som har hänt hela tiden och man i synnerhet glömmer bort kvinnliga aktörer, då existerar de ju inte. Det här är en muntlig historia. Det går liksom inte att gå till biblioteket och ta reda på, var var tjejerna? Man måste ut och snacka och gräva fram folk som har glömts bort, systematiskt.