”Det går bra så länge jag ger allt”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det är det som ligger mig närmast, jag jämför allting med min mamma och pratar ofta om henne. Jag ser upp till henne även om jag inte alltid erkänner det. Även om man inte vill bli som sin mamma så är man väldigt mycket som henne ändå. Jag älskar henne oändligt, och samtidigt är det den personen jag bråkar mest med, säger Maria Nohra.

Monologen har blivit kallad både feministisk och antirasistisk, men det var aldrig meningen att den skulle bli något annat än en personlig berättelse.

– Jag tycker om att folk tolkar den som de vill, men jag kommer aldrig sätta mig själv eller min föreställning under en etikett, det är min historia bara, säger hon.

Allt är sant, en del är överdrivet, det mesta är privat. Så beskriver Maria Nohra innehållet i sin monolog­.

– Det är ingen konfrontativ uppgörelse med barndomen, utan mer ett behov jag har av att säga högt vad jag har gått igenom.Även om jag kan gråta åt en riktig situation, som när mamma slog till mig med en toffel, så blir återberättelsen alltid komedi. Sorgen är något att skratta sig igenom, säger hon.

Spelade för fullsatta hus

”Min mammas dotter” skrevs under ett vinterlov när Maria pluggade teater på Stockholms elementära teaterskola och hade premiär på hennes 24:e födelsedag i februari 2014.  Efter det spelades den för fullsatta hus på Unga Klara och fick stor uppmärksamhet. Hon minns när hon spelade den på Stora teatern i Göteborg. Det var slutsålt och  i publiken satt hennes gamla lärare, vänner från förr och familjen.

– Det var den svåraste gången, när jag kom ut på scenen och såg min mamma. Jag blev så känslosam! På slutet har jag en del där jag sjunger en sång som mamma bruka­de sjunga för mig när jag var liten, och då började jag gråta på riktigt, och mamma grät också, berättar Maria Nohra.

Sin största inspiration hämtar Maria från sin bror Toni – ”den roligaste människan på planeten”, som hon kallar honom. Det var han som tränade henne i boxning, när hon var 15 blev hon svensk mästare i sin viktklass. Han stod alltid bredvid henne utanför ringen. I dag har regissören Roy Nehmé tagit den platsen.

Finns det en likhet mellan att boxas och att stå på scen?

– Ja, för du är helt ensam både i boxningsringen och på scenen, och med en massa folk som kollar på dig. Det är nästan enklare att stå på en scen, för i boxning kommer du antingen ge stryk eller få stryk. På scen går det bra så länge du levererar allt. Efter en föreställning kan jag vara så slut att jag inte hör vad folk säger till mig, säger Maria Nohra.

”Skönt att vara någon helt annan”

Maria Nohra återkommer flera gånger till att skådespelaryrket ger någonting som hon annars inte skulle kunna få. Hon beskriver det som att hon både får uppmärksamhet, kan skapa en koppling mellan sig och publiken, och att hon får ut energi när hon underhåller folk. Men det fungerar också som ett slags skydd.

– Jag älskar att gå in i karaktärer. Det kan vara skönt att vara någon helt annan och inte sig själv. Du kan vara hur extrem, galen och vild du vill, för att sedan gå tillbaka till dig själv igen. Du har en ursäkt, för det är ju teater och inte riktiga livet, förklarar Maria Nohra.

Trots det säger hon att det kanske är sig själv som hon utforskar mest när hon står på scen. Att hon tar kraft från den hon egentligen är privat – den naturliga berättaren som älskar att få folk att skratta.

– Jag tror att jag tar jättemycket från mig själv, sidor jag inte har utvecklat ännu. Jag leker med dem och hittar nya saker, nya röstlägen och nya karaktärer, Det är så mäktigt! Det är slitsamt att vara skådespelare, men du får en belöning som inte går att jämföra med pengar eller någonting annat.