Krönika. John Arthur Ekebert.

2017-12-23 07:00

Vad häftigt det vore att vara krönikör

I mina krönikor har jag velat lyfta fram de svårigheter de utsatta i Stockholm har och jag inbillar mig att det givit resultat.

Drömmar väcktes en dag i december för tre år sedan när jag läste ännu en krönika av en av de stora starka, om det nu var GW eller Guillou. Vad häftigt det vore att vara krönikör. Det bör ju i rimligaste namn vara svårare att bli fast krönikör än att arbeta till sig titeln författare. Så studsade det i tankarna mina och hokus pokus så slog drömmen in några veckor senare! Blev då tillfrågad av ETC Stockholm i samband med deras årsfest som jag bevistade i sällskap med min gode vän och dåvarande mentor Bosse Schön.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Skrev min första krönika här den 28 februari 2014 och detta blir min fyrtiofemte (45:e) och sista krönika, den sista i denna skepnad i alla fall.

Mina krönikor har till största del handlat om det jag kallar Gatufolket – kantstötta människor i samhällets utkant, mina vänner och före detta kompanjoner.

I mina krönikor har jag velat lyfta fram de svårigheter de utsatta i Stockholm har och jag inbillar mig att det givit resultat. Jag har skrivit om hur gatufolket blir bortjagade från kvarter efter kvarter. Och alla bänkar staden sågar bort där ölgubbar i alla åldrar och av alla kön satt. Tydligen har stan hajat detta och ändrar nu sig lite i taget.

Jag har också skrivit om hur jag började skriva. Eller har jag det? Hur jag tog en svenska-kurs med bravur vid en kort tids fängelsevistelse i en svunnen tid. Hur jag började blogga i bloggandets barndom när jag själv bodde på härbärgen. Hur jag blev författare.

Jag kommer givetvis fortsätta att skriva, mera på min hemsida och dit hittar du väl men också i andra sammanhang. Det kan du hoppa upp och sätta dig på.

Jag bockar det allra ödmjukaste inför er alla läsare och ni som delat mina krönikor. Det är det bara att fortsätta med. Jag vill även tacka alla de redaktörer och chefer jag haft på ETC Stockholm. Ingen nämnd, ingen glömd. Plus all annan trevlig personal på tidningsredaktionen, tack alla inklusive Johan som startade tidningen. Min senaste ETC-boss Gustav tackar å andra sidan mig så jag själv får tårar i ögonvrån: ”... en av de viktigaste sakerna har varit att få ha dig, Johnny, som krönikör. Du har hela tiden lyft perspektiv som ingen annan skribent i Sverige har. Gatufolkets perspektiv, som du själv kallat det. Jag har varit tacksam och stolt över att haft möjligheten att erbjuda ett forum där de texterna har nått ut till folk. Tack för det!”

Men förstå, vad glad jag blir för redaktörens ord.

Så en sista glimt från Gatufolkets utsatta position: Galleriornas nya toalettsystem. Nu fungerar det inte med mynt längre och inte med vanligt bankkort utan du måste ha Visa eller Mastercard och det får bara de som är kreditvärdiga. Hur många hundratusentals svenskar är det inte som har betalningsanmärkningar och därmed är utestängda från Visa och Mastercard? Och hur ska de kunna gå på offentlig toalett i galleriorna? Fan vad kränkande, det känns nästan olagligt. Det är fan i mig olagligt! Jag blir skogstokig för mindre, snacka om diskriminering. Ska de icke-kreditvärdiga skita på sig eller ska de skita i det blå skåpet! Jag kokar av ilska tammefan.

Men, jag träffade en Stockholmspolitiker häromveckan och han berättade att staden skall på försök låta näringsidkare få lov att även släppa in icke matgäster till sina toaletter. Jo du, här känner jag mig också delaktig.

Jag är stolt att ha fått denna möjlighet att lyfta fram utsatta individer som lever i misär, i portar och på härbärgen. Att ha gett de utsatta en röst. Detta har faktiskt gett ett och annat resultat kan du skriva opp.

Och som Bosse Schön sa när han fick höra att krönikör-tiden var över: ”Oerhört tråkigt att du som tillhör verklighetens folk – fylld av kunskap, erfarenhet och kloka råd – inte blir kvar på denna arena. Men jag är fullkomligt övertygad om att du givetvis dyker upp på en annan plattform där du kan fortsätta ta strid för det som ändå är ditt folk. Kvinnorna och männen som söker en stunds vila under broar, offentliga toaletter, trappuppgångar, under ett träd … Du vet själv var alla dessa ställen finns. Trampa nu upp nya stigar. Du och din penna behövs.”

Tack för kaffet, eller hur fröken ur!

Kram alla, vi hörs!

John Arthur Ekebert
John Arthur Ekebert 

Författare, fotograf, bloggare, överlevnadsgeni, före detta hemlös. Se också www.ekebert.se