Onsdagen den 31 maj exploderade en lastbil med sprängämnen i Centrala Kabul, Afghanistan. Det beräknas att minst 80 personer har avlidit och cirka 350 personer skadats. Samma kväll läser jag att man till minne av offren valt att släcka ljuset på Eiffeltornet för att hedra de personer som mist sina liv. Vidare läser jag hur utrikesministern Margot Wallström twittrar och skickar sina kondoleanser till det afghanska folket. Jag ser hur våra europeiska ledare beklagar det som inträffat och beskriver detta som ett avskyvärt attentat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Alla de offer som skördats under åren i länder som Afghanistan, Somalia, Syrien, Irak, Nigeria, Libyen och Mali är ett resultat av de intressen som västvärlden har i dessa länder. Sverige är ett av de länder som säljer vapen till diktaturer samtidigt som man försvårar för människor som flytt att ha rätten till familjeåterförening och uppehållstillstånd.
Senast den 25 mars 2017 bekräftades det att den USA-ledda koalitionen mördat cirka 200 civila efter att man infört flygattacker i västra Mosul, Irak. Majoriteten av de mördade var kvinnor och barn. Frankrike är en del av denna koalition som under åren skördat flertalet människors liv. De släckta ljusen på Eiffeltornet är inte bara hyckleri mot alla de människor vars liv släckts utan även mot de anhöriga som mist sina nära och kära.
Några timmar efter att attentatet ägde rum i Kabul landade ett flygplan med 13 ensamkommande barn som tvångdeporterats från Sverige. Margot Wallströms twittrande är inte bara ett hån mot dessa barn utan även ett sätt att förneka den rollen ministern och regeringen har i att tvångsdeportera barn till länder som inte kan garantera deras säkerhet.
Den rödgröna regeringen som tidigare varit i framkant för en human flyktingpolitik är numera känd för att förespråka hårdare tag mot migranter. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin har bland annat förespråkat fotboja för att man lättare ska kunna utvisa migranter som fått avslag i sin ansökan om uppehållstillstånd.
I Europa och Sverige ser vi hur det som tidigare varit känt som en höger- och vänsterfråga numera blivit en fråga om vilken skala som kan komma fram med de tuffaste förslagen.
Dagens inhumana flyktingpolitik är och kommer att vara en del av den svenska historien. Vi kommer att minnas de personer som röstade för detta men nu i efterhand försöker sudda bort sin del av historien genom att skriva debattartiklar om vikten av en human flyktingpolitik. Vi kommer också att minnas de politiker som trots motvind alltid stått upp för en human flyktingpolitik och väljer att tro på solidariteten och mänskligheten i stället för att se människor utifrån det materiella.
I väntan på att denna dystra tid ska avta väljer jag att sörja. Jag sörjer för att barn skickas tillbaka till krig samtidigt som Sverige och EU bidrar till att fler migranter tar farliga vägar och dör i Medelhavet. Jag sörjer för normaliseringen av attentaten i andra delar av världen. Jag sörjer för hur samhällsklimatet alltmer börjat handla om signalpolitik och tuffare tag snarare än solidaritet och medmänsklighet.
Det är hög tid att regeringen och övriga partier inför amnesti för ensamkommande barn, avskaffar tillfälliga lagen som begränsar möjligheterna att få uppehållstillstånd och splittrar familjer, samt kämpar för fler säkra vägar till Europa.
