Krönika. Torun Carrfors.

2017-09-12 06:00

Sjuksköterskekrisen är inte en naturlag

Även om få ­personer med reell makt över vårdsituationen besökte förra helgens manifestationer så gjorde det ändå något med oss som var där.  

Hon berättade om hur kollegor gått sönder av jobbet. Han beskrev hur patienter dör till följd av att det saknas personal att ge de livsviktiga behandlingarna. Hon talade om stressen att ha nog med kunskap och erfarenhet för att förstå vilken vård som var nödvändig, men sakna tid att faktiskt erbjuda den.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Alla sa vi, att en annan vård är möjlig.

För andra året i rad samlades sjuksköterskor, undersköterskor, patienter, läkare och anhöriga runt om i landet. Vi manifesterade för förbättrade villkor, höjda löner och en vård baserad på evidens, inte på ekonomiska styrmodeller.

Det är klart att det är lätt att känna sig missmodig. Tänka på hur vi stod där förra året också. Hur vi då berättade om orimlig arbetsmiljö, om patienter som hamnar i kläm, om anhöriga som far illa. Om kollegor som flyr yrket och sjuka som får höra att de inte får plats. Då krävde vi ansvar och förändring.

I år fick vi upprepa samma ord. För alldeles för lite har hänt.

Att en annan vård är möjlig. Och nödvändig.

Sjuksköterskekrisen är inte en naturlag. Den är skapad av faktiska politiska beslut, baserad på tankar om att kvinnors arbete är mindre värt, på tron om att vård på samma sätt som bilar går att ”producera” och på en idé om att vissa människors sjukdom och lidande, självklart ska få generera ekonomisk vinst till den som fått möjlighet att köpa ett sjukhus eller ett vårdbolag.

Parollen en annan vård är möjlig andas hopp. Säger att vi vägrar gå med på den här situationen. Säger att vi vill något annat.

Och även om få personer med reell makt över vårdsituationen besökte förra helgens manifestationer så gjorde det ändå något med oss som var där. Vi var inte ensamma. Vi har flera olika erfarenheter om vad som händer med en vård i kris. Erfarenheten av att på grund av för mycket stress och för kort tid för återhämtning till slut begå ett ödesdigert misstag. Erfarenheten av att bollas runt mellan olika vårdgivare som allt för ofta hävdar att det är någon annans ansvar att utreda och behandla ens kostsamma sjukdom eller tillstånd. Erfarenheten av att i stället för att trösta sin älskade, behöva försöka tjata sig till en vårdplats på ett redan överfullt sjukhus.

När vi väl börjar prata med varandra skapas förändringen. I våra kroppar. Med våra händer. Frågan om vården blir då den viktigaste samhällsfrågan för oss alla.

När berättelser flätas samman med andra, framträder mönster. Då slutar det handla om mig som enskild sjuksköterska. Om dig som ensam patient. Om den enda anhöriga. Då blir det i stället en berättelse om politiska beslut och konsekvenser. Då blir det i stället en dröm om en annan vård. Då blir det i stället krav på förändring.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Ung i Sverige.

Sämst just nu: Den regering som fortsätter utvisa människor till krig.

Torun Carrfors
Torun Carrfors 

Sjuksköterska och aktiv i kvinnojoursrörelsen. Skriver krönikor i ETC Stockholm var fjärde vecka.

Finns på Twitter som @TCarrfors.