På annandagen har den som lättade sitt samvete dagarna före jul slutat att tänka på de utsatta. Perra, en god vän som sålt gatutidningen i tolv år och varit hemlös lika länge, var lite fundersam när han tänkte på alla de hundratusen människor han mött då han sålt tidningen. ”Vad märkligt, Johnny”, sa Perra. ”Under alla dessa år har aldrig någon erbjudit mig en sovplats. Det har etsat sig fast i mitt sinne. Hur kan detta komma sig? Vad är det som inte stämmer?”

Jag har mina rötter, du dina. Mina kommer från det sociala arvet, fördärv, missbruk och utsatthet. Jag och mina polare befinner oss i en ond cirkel och blir knuffade hit och dit. Just nu sitter jag själv fast på ett mellanboende. Min handläggare skrev så fint i ett mail att jag skulle mellanlanda här. Jag har inte hört ett skit på hur länge som helst nu. Polarna kroknar i boende-belöningssystemet genom återfall eller att gå ner sig psykiskt. Till slut orkar vi inte vara kvar på belöningsstegen, alltså klättra den långa vägen upp från fördärv till normalisering. Kraven är höga och de flesta faller tillbaka till härbärgen och portar. Jag vet att många av mina vänner som fallit ur kommer klara sig om de får chansen att behålla ett boende.   

Tänk om du samlade alla som på något vis bidrar med att köpa gatutidningen eller hela högen som på olika sätt arbetar med hemlöshet och dem som lägger ett litet bidrag. Ta alla dessa människor i Stockholm och pula in dem i Globen. Du måste knuffa in dem. De skulle fylla hela arenan. Men byter du ut givarna mot de hemlösa fyller de kanske en kortsida. I nästa sekund skryter staden om alla miljonprogram vad det gäller upprustning och förtätning eftersom befolkningen växer som aldrig förr. Folket jublar och klappar händerna. Men när det börjar dra ihop sig till förtätning i deras område slår Svensson bakut och skriker i kör: ”Inte i vårt kvarter!” Känner du igen det? Det gör jag i alla fall! 

Nu tittar jag på moralen, eller rättare sagt dubbelmoralen. Den är så uppenbar att ingen reagerar. Ingen. Är hela samhället korrupt och falskt? Hur ska vi då få de utsatta att må bättre? Nä, Svensson är ett proffs på att smita undan och lättsamt lätta sitt samvete. Hur många gånger har jag inte hört då jag säljer en almanacka till förmån för hemlösa: ”Nä, jag brukar lägga ett bidrag genom att köpa en gatutidning någon gång ibland.” Jaha, och vad händer med den femtiolappen, brukar jag tänka! Hälften går till omkostnader. Resterande tjugofem kronor rinner oftast ner i strupen på säljaren för att försöka stänga av detta elände hen befinner sig i. Kräftgång, rundgång, skål och tack för mig! Julafton kommer, julafton går, lycklig den som julklapparna får!