Krönika: Jag vill att vi pratar om min kropp

Det är sällan det görs i den politiska debatten. Det är sällan som det tas hänsyn till våra kroppar och våra arbeten. 

Jag har i princip inte haft några andra jobb än vårdjobb. Därför vet min kropp bara om hur det är att jobba treskift. Att ena veckan vara vaken hela nätterna igenom. För att nästa vecka ställa klockan på 05.40. 

Därför vet min kropp bara hur det är att ensam köra trilskandes patientsängar genom långa korridorer till operation och till röntgenundersökningar. Därför vet min kropp bara hur tung en annan människa kan vara, när hennes kraft är slut och hon behöver vändas och flyttas på i sängen. Därför vet min kropp bara hur benen känns efter tio timmars pass, när jag har glömt stödstrumpor. Hur åderbråcket på vänster vad bränner och bultar. 

Min kropp ser till att jag inte längre glömmer stödstrumpor, inte ens när jag går till parken eller till affären. 

Min kropp vet väldigt lite om att sitta hela dagen framför datorn. Min kropp vet inte heller särskilt mycket om långa konferensdagar eller resor kors och tvärs i världen för att gå på möten. Jag förstår att det också sliter på en. Men jag tror att det känns annorlunda. Väldigt få av de människor som jag träffar, vars kroppar sitter framför datorer eller på möten, brukar vilja berätta om sin kropp. Jag antar att det beror på att deras kroppar inte är lika närvarande som min. 

Så jag skriver om min kropp. Och ibland om mina vänner och kollegors. Om Kias händer som inte längre fick ned sänggrindarna eller orkade montera ihop droppslang med själva droppet. Om Cattie, som åkte sparkcykel mellan patientrummen för att spara på höften. 

I kommentatorsfälten skriver okända människor, säkert i välmening, att vi måste ha något medfött. Någon sjukdom. Något fel på oss. Som redan har gått sönder.

Och, ja. Det är nog så att ingen 30-åring sliter ut händerna, benen eller höften, om den inte råkar vara ett måndagsexemplar.  

Det är bara så att lika många måndagsexemplar av kroppsdelar finns på kontoren och i mötesrummet.  Men där lyfter, vakar och springer inte den kroppen. Slits inte den kroppen. Där håller den kroppen ofta att arbeta till 65, trots ärftligheten för åderbrock och artros. 

Så när mannen i kostym och avklippt hästssvans pratar om att höja pensionsåldern högre än så är det inte min tanke av lediga dagar med melodikrysset eller spralliga barnbarn som bränner. Det är min rygg som protesterar. Det är mina vänners onda handleder som skriker. Det är kollegornas höga blodtryck efter ett helt liv som nattsjuksköterska som säger nej.  

Jag tänker mycket på min kropp. Jag vill gärna att vi ska prata mer om den.