Krönika. Torun Carrfors.

2018-01-02 06:00

Jag drömmer om ett pensionssystem som omfördelar på riktigt

Jag undrar hur många av dem som fattar beslut om våra pensioner, som ­själva har jobbat skift på vård­golvet eller i industrin.

Vi ska jobba längre, säger de.

Det är så pensionerna ska klaras. Det är så välfärden ska räddas. Det är nödvändigt, säger de, när vi lever längre.

Jag tänker på tunnelbanan när jag läser om det nya förslaget om höjd pensionsålder. Hur avståndet mellan stationerna också markerar skillnaden i livslängd. Där den högutbildade i Danderyd i genomsnitt lever 18 år längre än den med låg utbildning bosatt i Vårby gård.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I argumentationen för en höjning av pensionsåldern utifrån en ökad livslängd hos befolkningen, borde det väl ändå gå att kräva att samtalet också ska vara ärligt med vilka det är som kommer att leva.

Jag är inte expert på pensionssystemet, utan jag är sjuksköterska. Jag förstår att det är systemet är komplext.  Det är människokroppen också.

Ändå går det att finna mängder med mönster i det komplexa. Identifiera vad som påverkar hälsan och livslängden. En av de avgörande faktorerna för hur vi mår, är vilken klass vi tillhör.

Vilken lön vi får bestämmer vilka möjligheter vi har att göra val i valfrihetens namn. Om vi har råd att ha en tandvårdsförsäkring. Om vi har en fast anställning och därmed mod att säga nej till extrapass och orimligt mycket arbete på obekväma tider. Om vi har ro att sova en hel natt utan att oroa oss för hyran eller elräkningen som blev större än vad vi trott.

Vilken möjlighet vi har att påverka vår arbetssituation och villkoren i övrigt. Om vi har rätt till rast på jobbet. Om vi har möjlighet att stänga dörren om oss på arbetstid i fem minuter för att samla tankarna. Om vi behöver lyfta tungt hundra gånger om dagen, eller om de enda lyft vi gör är när vi går på betald arbetstid till gymmet som arbetsgivaren betalar.

Jag undrar hur många av dem som fattar beslut om våra pensioner, som själva har jobbat skift på vårdgolvet eller i industrin. Som har sovit med mobilen bredvid huvudkudden, i hopp om ett sms och ett arbetspass nästa dag . Som på rasistiska grunder blivit nekade anställningsintervjuer och fasta tjänster. Som hamnat mellan stolarna och plötsligt nekas både a-kassa och försörjningsstöd. Jag gissar att det är få. Kanske ingen, som burit med sig de erfarenheterna in i förhandlingsrummet.  Jag antar att de erfarenheterna hade skapat andra samtal runt borden.

Jag drömmer om ett pensionssystem som omfördelar på riktigt. Som i stället för att blunda för att våra villkor, vår hälsa och vår livslängd ser så olika ut, beroende på var i samhället vi lever och verkar, kompenserar för det. Som i stället för att föreslå att vårdbiträdena i Vårby gård minsann ska jobba längre och lika länge som direktören i Danderyd, föreslår ett pensionssystem som gör pensionen lika lång och därmed låter henne pensioneras 18 år före.

Det går såklart att kalla mig naiv. Jag tänker medan tunnelbanan åker vidare att det i grunden handlar om hur vi ser på varandra. Om vi tänker att allas kroppar har rätt till hälsa, eller om den rätten ska begränsas till några få.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Torun Carrfors
Torun Carrfors 

Sjuksköterska och aktiv i kvinnojoursrörelsen. Skriver krönikor i ETC Stockholm var fjärde vecka.

Finns på Twitter som @TCarrfors.