När jag var nio år skilde sig mina föräldrar. Trots att de bosatte sig bara några kilometer från varandra i Solna var det som två olika världar, och ekonomiska verkligheter, jag färdades mellan varannan vecka.

Min mamma var en lågavlönad specialstödlärare. Pappa tjänade inte mycket mer på sitt fabriksjobb, men arbetade över så mycket de veckor jag var hos mamma att han hade lite mer pengar att röra sig med.

Jag märkte det i de små vardagsdetaljerna. Hos pappa kändes det alltid lika lyxigt att få beställa en hel meny när vi var på McDonald’s. Jag och mamma åt bara där när vi hade en kupong för en femkronors cheeseburgare. Hos pappa åt vi överhuvudtaget vad vi kände för. Hos mamma bestämdes menyn av vad som var på extrapris i mataffären den veckan.

Det var inte så att jag växte upp fattigt. Mina båda föräldrar gav mig allt jag behövde. Inte minst mycket kärlek. Men jag blev tidigt medveten om vad det innebär att oroa sig för om pengarna ska räcka eller inte. Jag såg mamma sitta vid köksbordet och klippa ut kuponger och räkna kronorna i plånboken. Jag såg oron i hennes blick när en oväntad utgift, som för en klassutflykt, plötsligt dök upp.

Det var i de små vardagsögonblicken som jag fick uppleva livet på marginalen. Den sortens ångest över ekonomin satte sig djupt i mig då, och har inte släppt sitt grepp sedan dess.

Efter flera års universitetsstudier, vikariat staplade på varandra och en osäker frilanstillvaro har jag vant mig vid att alltid oroa mig över min ekonomi.

Jag är tyvärr inte ensam om att känna så. I antologin Skitliv, som kom häromåret, berättar ett tiotal ur min generation – städerskor, sjukvårdare, försäljare, servitörer och journalister – om en tillvaro av vikarieinhopp, timanställningar, kortvariga frilansuppdrag och ständigt jobbsökande. Otrygga anställningar som i sin tur påverkar ens möjligheter till boende, att kunna ta ut semester, att få stöd vid sjukdom och kvalificera sig för a-kassa och andra försäkringar.

Det är illa nog, men det värsta är ångesten och hur den tär på en. Jag är så less på att ständigt förlora sömn över hur jag ska kunna betala räkningarna. Att alltid få panik när jag blir sjuk för att det riskerar framtida arbetsuppdrag. Att med en klump i bröstkorgen leta efter nya jobb för att klara hyran även nästa månad.

Jag är så trött på det. Men jag gör det ändå. För jag är som min mamma. Jag må ha känt av hennes oro för ekonomin redan som liten, men i samma veva lärde jag mig även hur jag kan överleva livet på marginalen.

Så även om det kan kännas som ett riktigt skitliv ibland, så vet jag i alla fall hur jag tar mig igenom det. Frågan är bara hur länge det håller.

Frågan är hur länge jag håller.