BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är inte alltid så lätt. Du måste vara stark för att vara sjuk. Är du svag och lever bland gatufolket dör du oftast innan 50 års ålder. Var är tryggheten och framtidshoppet? Jo det kan vara det kommunala belöningssystemet, den så kallade trappmodellen där den hemlöse blir belönad eller vid ett misslyckande faktiskt straffas genom att backa i systemet. Det har jag och mina vänner på gatan gjort hur många gånger som helst.
Ett exempel. Du börjar som uteliggare. Därefter vidare till ett akutboende, alltså ett härbärge. Fungerar det någorlunda kan du få erbjudande om ett lågtröskelboende där man får vara påverkad.
Eller ett nolltoleransboende där man måste blåsa i alkomätare och lämna UP, urinprov, dagligen (väldigt förnedrande och det tar kraftigt på självförtroendet att visa könsorganet för främmande varje dag).
Funkar detta i cirka ett år erbjuds man ett ”mellanboende” typ Stockholms hotellhem, SHIS, – det som ofta brukar kallas ”ungkarlshotell”.
Vidare, om det fortsätter gå bra runt ytterligare ett år, kan man – om man har tur – bli erbjuden antingen en träningslägenhet som man får bo i på nåder upp till två år. Eller direkt från SHIS till en försökslägenhet där brukaren, efter två år och 100 procent skötsamhet, får överta kontraktet.
Jag vet inte hur många gånger jag flyttat runt på institutioner och härbärgen och övriga lösa boenden. Ibland blivit utslängd då jag inte klarat av kraven. Vissa socialchefer och enhetschefer på boenden för hemlösa som i dag är goda vänner till mig berättar utan omsvep att de ser detta system som ett negativt straffsystem. Jag har i dag mandat att träffa enhetschefer privat. När en så erfaren människa inom socialförvaltningen tycker så baxnar jag helt enkelt. Jag tappar andan och instämmer i att det är ett straffsystem.
De flesta gamla missbrukare har gjort denna resa många gånger. Till slut ger individen upp och nöjer sig med att bo på akutboende, härbärge. Det är till stor del samma folk år efter år på härbärgena. När en individ faller i belöningssystemet stiger ångesten något fruktansvärt. Man orkar inte hämta sina få tillhörigheter i en plastpåse. Efter tre månader slänger kommunen ens privata grejor, det har hänt mig flera gånger. Så har det varit i årtionden. Och man tappar två år på belöningssystemet dessutom. Man orkar inte konfrontera handläggaren på kommunen och man ”försvinner” några månader – vilket är mycket vanligt – tills man kommer krypandes på knäna och ber om nåd!
Den 1 juni får jag en försökslägenhet med massa krav på mig. Vissa krav är normal svensk standard. Som att betala hyran i tid, inte störa grannar, inte ta hem folk som kan vara stökiga. Drogfrihet ett måste. Man ska vara beredd att lämna urinprov vid begäran.
Klarar jag inte detta i mellan ett och två år förlorar jag lägenheten och får börja om några år.
Motpolen är Bostad Först där det sätts in resurser vart efter behov uppstår, men brukaren får behålla lägenheten även vid återfall. I Sverige är det fortfarande trappmodellen som gäller i de allra flesta fall. Men jag har kämpaglöd, kanske lite mer än genomsnittet i min situation. Ser det mesta positivt och vårdar mina intressen. Kanske, kanske jag klarar detta nästa steg. Om två år får jag överta kontraktet om det går bra. Men jag är inte hemma än.
