Krönika. Nabila Abdul Fattah.

2013-12-16 11:56

Därför demonstrerar jag med barnvagn

Jag var på demonstrationen i lördags som LO, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet höll inne i stan. Över 2 000 personer trotsade regnet, och antirasisterna i Stockholm gick nog hem den kvällen och kände sig oövervinneliga.

Jag och min man hade med oss våra barn i dubbelvagnen. Som på så många demonstrationer förut. Min äldsta dotter som är två år har nog varit på fler demonstrationer än medelsvensken under sin livstid. Hon skrek slagord som om det inte fanns en morgondag.

Mindre än 24 timmar senare står antirasister återigen samlade, denna gång i Kärrtorp där man vill visa sitt motstånd mot att Svenska Motståndsrörelsen försökt att claima stadsdelen genom att spraya ner skolor och lekplatser med propaganda. Det var, likt dagen innan, många barnfamiljer, många äldre, nästan en folkfestkänsla. Ruset från kvällen innan hade kanske inte lagt sig hos vissa.

Sedan förändrades det. Jag som inte var där fick återberättat för mig att demonstranterna såg ett gäng svartklädda män komma gåendes mot dem i rask takt. Någon skrek “Det är nassar!” och ett regn av knallskott, glasflaskor och stenar öste ner över demonstranterna. Vissa landade mitt bland barnvagnarna.

Många diskussioner under kvällen rörde just dessa barnvagnar. “Vad hade dom ens där att göra?” Som att det var barnvagnarnas fel. Eller föräldrarnas. Eller barnens. Ja, inte var det nazisternas i alla fall.

Man antydde på att barnvagnsdemonstranterna var dåliga föräldrar för att man satte sina barn i fara. Över mail pratar jag med föräldrar som var på plats i Kärrtorp. Vissa föräldrar vars barn fick uppleva sin första demonstration, andra mer erfarna. Man hade ställt in sig på en dag av gemenskap och styrka men hamnade i stället i vad en förälder beskriver som en krigszon.

“Jag minns inte alls vad jag tänkte när det här hände. Det enda jag vet är att jag försökte manövrera mig så att jag på något sätt skulle täcka min dotter i barnvagnen ifall en flaska skulle komma flygande åt vårt håll. Jag antar att det var av ren instinkt. Hellre att jag får något i huvudet än hon.” skriver en förälder till mig.

“Barn satt och skakade och grät, eller skrek.” skriver en annan.

Men hur kan vi då som föräldrar utsätta våra barn för såna risker? För att vi inte har något val, är svaret.

Jag hade önskat med allt jag har att jag aldrig mer hade behövt sätta min fot på en antirasist-demonstration igen. Men det förutsätter ju att det inte finns någon rasism kvar. Det förutsätter att vi har ett samhälle som behandlar alla lika oavsett hudfärg och nationalitet. Och det förutsätter att vi fram tills den dagen kan demonstrera fritt och tryggt med våra familjer för ett jämlikare Sverige.

För vilken förälder hade jag varit om jag inte gått ut på gatorna och visat min avsky mot det som händer i Sverige idag? Det är vår rättighet som medborgare. Och vi har ju inte gjort fel.

Att skuldbelägga föräldrar för att sätta sina barn i fara är befängt.

Rasismen som gror i Sverige är en fara.

Rasismen som normaliseras i media och i politik är en fara.

Att inte protestera är att sätta våra barn i fara.

Bäst: Alla demonstranter i Kärrtorp. Nästa gång är vi fler!

Sämst: Att Musikhjälpen inte tog bort Jimmie Åkessons golfrunde-auktion. Och att DN publicerade en helsidesannons där man fritt fick vräka ur sig hur mycket invandrare kostar. Ett tydligt tecken på hur rasism normaliseras idag

Nabila Abdul Fattah
Nabila Abdul Fattah 

Verksamhetsledare för ungdomar i Skärholmen. Skriver krönikor i Dagens ETC var fjärde vecka.