BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Cirka 400 ungdomar berörs
Men nu ska ungdomar som fyller 18 år och går i gymnasiet kunna stanna i väntan på uppehållstillstånd.
– Vi ger dem en möjlighet att gå klart gymnasiet i lugn och ro i stället för att tvingas flytta från vänner, skola och den trygghet de har skapat sig här. Det är bra både för ungdomarna och för Sverige, säger socialborgarrådet Åsa Lindhagen (MP).
Med ett kommunbidrag på 10 miljoner från regeringen ska en eller flera organisationer få medel för att tillhandahålla boendelösningar. Eventuellt ska de placeringar som ungdomar har i dag kunna få fortsatt stöd, även efter att de har fyllt 18 år. Cirka 400 ungdomar berörs av beskedet, enligt Stockholms stad.
”Kan inte sluta gråta”
Lotta Lilja Pittuco från #vistårinte ut är märkbart berörd av beslutet.
– Jag ska villigt erkänna att jag just nu inte kan sluta gråta. Vi har arbetat för det här i hård motvind, säger hon strax efter att beslutet har blivit offentligt, men tillägger att hon skulle vilja att det här även gällde ungdomar som har fått uppehållstillstånd.
Amria Majidi flydde från Afghanistan till Sverige för två år sedan och har varit bosatt i Stockholm. Han är en av dem som i sommar fick besked om att flytta.
– De sade att de inte har någon plats för mig i Stockholm, att jag kan flytta till Norrland. Jag blev jätteledsen. I Stockholm har jag kompisar, jag känner svenskar, jag går i skolan och det viktigaste av allt: det är här jag har min lillebror. Vi kom till Sverige tillsammans och vi har ingen mamma eller pappa här. Jag måste vara där jag kan hjälpa min bror. Jag behöver min lillebror och min lillebror behöver mig, säger Amria Majidi när vi träffas en eftermiddag i Gamla stan.
Eftersom bröderna befinner sig på varsin sida om 18 års-strecket skulle de bli tvungna att separeras.
– Hur kunde man ens tänka på att flytta en bror till en annan ort? undrar Lotta Lilja Pittuco och tillägger:
– Socialtjänstens krav på individuell behovsprövning appliceras inte på denna grupp, utan där gör man en generell lika för alla-bedömning.
Amria Majidi flyttade inte, han och hans bror bor kvar gratis hos en man från Afghanistan. Han vet inte hur länge de kan bo där. Men han säger att han har haft tur, andra i hans ålder har tvingats till andra städer, de har inte kunnat gå kvar i skolan och en del sover nu ute i Stockholm för att de inte har velat lämna de liv de har här.
Mått dåligt en längre tid
När Amria Majidi nås av politikernas beslut blir han glad.
– Det är jättebra om alla som vill fortsätta sina liv här kan stanna. Men jag vet inte vad som händer mig.
Inte heller socialborgarrådets pressekreterare Elisabeth Ekstrand kan svara på vad som händer med dem som redan har fått beslut om flytt och som i vissa fall i dag lever i hemlöshet.
– Tyvärr kan jag inte svara på det i dagsläget då ramar och rutiner inte är satta med de potentiella organisationer som detta kommer att gälla.
Amria Majidi har mått dåligt en längre tid, bland annat på grund av lång väntan på en första kontakt med Migrationsverket och sedan flyttbeskedet. Han berättar att han har haft självmordstankar.
– Mina kompisar frågar varför jag inte träffar dem, varför jag inte går på aktiviteter, varför jag blivit så smal.
Hoppas kunna stanna i Stockholm
Lotta Lilja Pittuco, som har varit hans lärare, gjorde i sommar en orosanmälan för honom och hans bror.
– Men ingen har ringt och kollat hur hans bror mår. Amria är 19 år, men hans bror är ett barn. Om en svensk familj inte skulle kunna ta hand om sina barn kan socialtjänsten gå in med insatser upp till dess att någon är 21 år. Det gäller inte den här gruppen.
Amria Majidi hoppas på att kunna stanna i Stockholm, och i förlängningen i Sverige. Han deltar i nätverket Ung i Sveriges demonstration, som försöker få ett stopp på utvisningar till Afghanistan. Demonstrationen har fått stort stöd och gett nytt syre till debatten om ensamkommandes ungdomars situation.
”Alla vi har drömmar”
– Mitt mål i livet var aldrig att komma till Europa och Sverige, vi var tvungna att lämna vårt land av politiska problem. När vi gick över bergen i Iran sköt polisen mot oss och en man dog. Vi kom till Turkiet utan mat, vatten, skor och mobil. Nära Grekland gick vår båt på grund och alla åkte i vattnet. Grekiska människor drog upp oss, men en kvinna och ett barn dog i vattnet. De var en lång och jättefarlig väg hit.
Han är rädd att skickas tillbaka till Afghanistan, där en släktning nyligen dog av en bomb.
– Jag vet inte vad som ska hända i framtiden, men jag har många drömmar. Jag vill skriva en bok om barns rättigheter, bli journalist eller politiker. Alla vi har drömmar, vi vill studera och vara bra för samhället. Vi är ensamkommande, vi behöver samhället nu – i framtiden kanske samhället behöver oss.
