Debatt: Vi befinner oss i en nationell kris

Att de flesta skjutningarna sker i just socioekonomiskt utsatta områden grundar sig i en våldsam politik som förts under decennier. En politik där klyftorna ökat. En politik som gjort nedskärningar, som gjort att vi har högre arbetslöshet, trångboddhet, fallande skolresultat och avsaknad av representation bland myndigheter, tjänstemän och politiker. 

Vi kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan, samtidigt är vi vittnen för hur de goda krafter och initiativ som boenden för fram motarbetas av makthavarna. Lokaler och verksamheter som gör skillnad stängs och skärs ner. Medans vi vandrar mellan minnesstund, begravningar och gråtande anhöriga säger inrikesministern Anders Ygeman, tryggt ifrån sin maktposition, att det är personer som klipper sig för 50 kronor i Malmös frisörsalonger som göder kriminaliteten. 

Det här är en plågsam mardröm som vi föräldrar, grannar, ungdomar inte kan vakna ifrån. Därför räcker det inte längre med erkännanden om att detta är ett politiskt misslyckande från inrikesministern och regeringen. Vi måste en gång för alla erkänna att detta är en nationell kris. Att skjutningarna som sker berör hela Sverige oavsett var i landet vi bor.

Förorten Mot Vålds (FMV) kravlista är fortfarande relevant med tanke på att politikerna fortfarande inte lyckats göra något konkret åt läget: 

• Vapenamnesti: Regeringen har beslutat att införa Vapenamnesti våren 2018. Det är för sent. Läget är akut Anders Ygeman. Vi tror det är viktigt att man inför amnesti redan nu. För att skjutningarna ska upphöra på sikt krävs det även sociala investeringar.

• Haverikommision:  Vi kräver av Anders Ygeman och regeringen att man inför en nationell haverikommission med fokus på representation. En kommission som personer från socioekonomiskt utsatta områden ska ingå i och kunna påverka de beslut som fattas. Det är viktigt med denna kommission så att man kan göra en nationell utredning på vad som gått snett och utifrån det kunna vidta åtgärder. 

• Krishantering: Vilket stöd får personer från förvaltningen och vården? Det är ett känt fenomen att många närstående inte blir erbjudna hjälp eller stöd när deras närstående mördas på öppen gata. 

Samhällsinsatser är få och komplicerade. Inte många har orken att ta sig igenom dem. Vi kräver en krisgrupp där psykologer, kuratorer och företrädare för församlingar finns tillgängliga. Telefonjourer som är öppna dygnet runt där anhöriga och drabbade kan anonymt prata och ställa sina frågor. 

För att alla ska kunna leva ett bättre liv, känna frihet och en framtidstro, så som ministerns parti förespråkar, bör dessa frågor prioriteras. Det är tröttsamt att behöva säga detta gång på gång men ministern måste börja behandla alla som lika mycket värda. 

I Sveriges förorter är vi många som är enade och organiseringen som sker visar att alla vill hjälpas åt. Det handlar nu om att makthavarna ska sluta vara rädda och börja lyssna på de verkliga experterna: folket, som har erfarenhet av detta och bor i de drabbade områden.