Debatt: Kommunerna behöver resurser – inte förbud

Regeringen väljer dessutom att återigen skylla försämringarna på oss i kommunerna. När ska regeringen förstå att den hjälpen som kommunerna behöver inte handlar om förbud – utan om resurser. Som kommunpolitiker är det mitt ansvar att sörja för invånarna i Stockholms stad. Därför betackar jag mig den hjälp som regeringen vill erbjuda genom att kriminalisera de mest utsatta och de i mest behov av hjälp.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Ett välfärdssamhälle handlar om att skapa likvärdiga förutsättningar för alla och inte att straffa de som har det sämst. Vi menar att det är människorättsvidrigt att kriminalisera fattiga som inte har några alternativ till försörjning och som tvingas tigga för sin överlevnad. 

Frågan som regeringen borde ställa sig är i stället hur kommunerna kan få bättre verktyg för att hjälpa människor ur utsatthet. Inte hur vi skall göra för att skrämma tillbaka dem till sina ursprungsländer. Vi kan inte blunda för det faktum att en stor del av de EU-medborgare som vistas i Sverige är mycket fattiga romer som befinner sig här för att det är deras bästa chans till överlevnad. Vi måste acceptera att fri rörlighet också omfattar fattiga människor.  

Kommunerna behöver få resurser till att säkerställa människors mest grundläggande rättigheter till bostad och utbildning. Personer som får chans att bo under ordnade former behöver inte bo i skogen, personer som får utbildning och arbete behöver inte tigga och personer som får tillgång till den svenska arbetsmarknaden tvingas inte ut i prostitution. Men inget av detta är regeringen beredd på att ge kommunerna möjligheter att göra. Som kommunpolitiker kan jag se på nära håll vad regeringens politik har fått för konsekvenser. Efter att regeringen uppmanat svenskar att sluta ge pengar har allt fler romska kvinnor från Rumänien börjat sälja sex på Sveriges gator. Om tiggeriförbud blir verklighet kommer ännu fler tvingas in i sexhandelns mörker. 

Regeringen fortsätter på sin inslagna väg att kriminalisera och utesluta samhällets mest utsatta och göra livet svårare för de som har det svårast. Kostnaden för de repressiva åtgärder som föreslås kommer vara betydligt högre än vad det skulle kosta kommunerna att ordna alternativa boenden för EU-medborgare som vistas i landet samt ge deras barn skolgång. 

Som kommunpolitiker i Stockholm är jag allvarligt oroad för vad regeringens politik kommer att få för konsekvenser för kommunens möjligheter att ta sitt ansvar, men framför allt befarar jag att konsekvenserna för de utsatta blir förödande.