Debatt. Ulrika Lindahl.

2015-03-18 06:00

Att tvätta ögonen

Jag går på jympa. Ibland går jag på tantjympa. Alltså på pass där en majoritet av deltagarna är över 50 år. Några är till och med över 80. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC Göteborg förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är härligt att se dessa lite kutiga och rynkiga damer ta i för allt vad de är värda i armhävningar, plankor och höga hopp. Men det är i duschen efteråt jag riktigt njuter av deras kroppar. Rumpor och magar. Lår, bröst och armar.

Ja, jag erkänner, jag är en riktig fluktare i duschen. Jag passar på att spana in, för att vaccinera mig mot alla retuscherade och orimliga kroppsideal. 

Det är så lätt att glömma hur en riktig och använd kropp ser ut. De avklädda människor vi ser mest är reklampelarnas och magasinens nedsvultna, photoshoppade, hårdtränade och blanka. Och det är genom det rastret vi sedan beskådar våra egna kroppar där hemma i badrummets lysrörsljus. Beskådar och dömer ut, finner dem otillräckliga. Så otillräckliga att vi döljer och klämmer in, lyfter, drar åt, skalar av och målar på. Glatt påhejade av den så kallade skönhetsindustrin som kan skratta hela vägen till banken. 

Men så ibland öppnar sig en liten reva i väven. Som i duschen efter tantjympan. Där står vi mitt i all vår nakenhet och det finns ingenting som kan gömma den när vattnet strilar över oss och sköljer bort allt som är ditritat. Och det är en sådan befrielse. Vi är så mänskliga allihop utan våra symboler och lager av identitet. Här syns de putande magarna. Här syns groparna på låren. Här syns bröst i alla dess former. Här syns de krokiga tårna och utstående knäna. Här syns de rynkiga armarna. Och det är så vackert. 

Jag tittar på ärr och skevheter och fantiserar om vilka livshändelser det är som har ristat dem i huden. Var det en vass sten som gjorde det där märket på knät redan när märkets bärare var en liten flicka och snubblade på sina egna fötter på en grusväg? Eller är ärret ett minne av en cykeltur som slutade illa eftersom det var så bråttom hem den där dagen när barnen skulle ha hämtats redan för en halvtimme sedan och mjölken dessutom var slut? Eller vänta, det kan ju faktiskt vara från bergsklättringen i Himalaya. Det där stora ärret, är det vad som finns kvar efter bröstcancern som skakade om hela tillvaron? Och de där bristningarna på magen, är de från ett eller flera barn?

När jag sen torkar mig känner jag mig lycklig. Glad över min egen otillräckliga kropp som redan har tagit mig igenom så mycket och som förhoppningsvis har mycket kvar. Lycklig på ett sätt som får mig att vilja skratta högt och krama alla. Vi är alla skeva, gropiga och ofullständiga. Men det är vi som är de riktiga människorna. 

Tiden i duschen är kort men värdefull. När jag lämnar jympan känns det som att någon har tvättat mina ögon. Och jag är redo att möta världen och spegeln i badrummet i en vecka till. 

Ulrika Lindahl 

Bor i Örebro. Ledarskribent på Dagens ETC.