Välkommen till verkligheten

Det är nog inte ”husvagnsfolket” i Sollentuna socialminister Göran Hägglund åsyftar med verklighetens folk. Men när ETC Stockholm följer med socialtjänstens hemlöshetsuppsökare Pertti Koistinen och Anette Arebo beskriver både de och hemlösa Connie Don Marco och Magnus Lundell det här som just verkligheten.

E4:an norrut är en bra väg till ”husvagnsfolket”. Inte bara för att den är snabbast. Utan också för att motorvägen illustrerar problemet.
Vägen skär tvärs igenom Stockholm, Solna, Sollentuna och Upplands Väsby. Gör man en avstickare hamnar man lätt i Sundbyberg och Järfälla.
E4:an och vägarna omkring bryr sig inte om kommungränser och det kan inte hemlösheten heller göra, säger Pertti Koistinen som rattar socialtjänstens uppsökarbil denna eftermiddag.
Men även om motorvägen och hemlösheten inte kan ta hänsyn till kommungränser gör samhället det. Socialtjänstens hjälp att lindra hemlösheten hos en människa eller rentav hjälpa henne till ett hem beror på i vilken kommun hon befinner sig och vilken hon kommer ifrån.
– Tillbringar du livet i en husvagn håller du dig inte inom socialtjänstens gränser. Det är här Pertti Koistinen och hans kollega Anette Arebo kommer in.

Ovilja att ta ansvar
För trots att de är anställda av Stockholms stads socialtjänst är vi nu på väg till Sollentuna, till en grupp hemlösa människor som verkligen utmanar socialtjänstlagens vistelsebegrepp. Vilket är fackspråk för många socialtjänsters ovilja att ta ansvar för hemlösa människor som rör sig mellan olika kommuner.
I april föreslog regeringens utredare att kommunen där den hemlösa personen för tillfället befinner sig ska ta ett större ansvar. Förslaget är ute på remiss och kan träda i kraft nästa år. Till dess försöker många kommuner smita. Sollentuna kommun har under flera års tid gjort sig känd för att köra iväg ”husvagnsfolket” för att slippa ansvar.
Ett par gånger i veckan tar sig Pertti Koistinen till de hemlösa personerna i husvagnarna i Sollentuna. Eller som han själv uttrycker det: ”opererar på främmande mark”. Genom åren har Pertti kritiserat Sollentuna kommun i flera tidningsartiklar för ”slentrianmässiga avhysningar” av ”husvagnsfolket”.
– Det leder ingenvart att hela tiden flytta på problematiken. Alla berörda myndigheter ska ha samma målsättning. Man får inte ha sin husvagn var som helst. Men låt oss få lite tid att åtminstone erbjuda de hemlösa alternativ och försöka hjälpa innan caterpillrarna kommer.
Fast efter den senaste stora avhysningen i november förra året, som uppmärksammades stort i massmedia, har Sollentuna börjat samarbeta. Kommunen avsatte en plats där Pertti och hans kolleger kunde arbeta med de hemlösa personerna fram till i våras. Sedan gick tiden ut och därefter har Pertti och hans kolleger fått följa de husvagnsboende som inte kommit vidare till mer ordnade boenden.
Sollentuna har också avsatt en deltidstjänst, en pensionerad uppsökare, som samarbetar med uppsökarteamet från Stockholms stad.
– Han drar sina klienter till Sollentuna och vi försöker få våra klienter till stadens alternativ. Men den senaste tiden har inte så många nappat på våra erbjudanden. Så nu har vi femton stycken kvar där.

Undviker myndigheter
I Stockholms län uppskattar Pertti det till hundra hemlösa personer som bodde i husvagnar när han började jobba med frågan 2004. Och att det idag är ett femtiotal. De flesta av dessa lyckade ”länkningar” till boendetrappan, som kan leda till egna hem, har skett i södra Stockholm, i husvagnsprojekt som Skrubba och Flaten.
På Flatens camping kunde socialtjänsten under flera år arbeta intensivt med en begränsad grupp hemlösa husvagnsboende, utan att de behövde flytta runt. Och där lyckades man också hjälpa vissa vidare till missbruksbehandlingar och mer ordnade boenden. Gruppen i Sollentuna är svårare. Flera års dramatiska avhysningar har gjort den mer främmande för myndighetskontakter. De här hemlösa personerna säger, till skillnad från de flesta andra i samma situation, att de vill bo så här.

Vi tar av från motorvägen och är snart inne på vägen till senaste tillfälliga uppställningsplatsen för en del av ”husvagnsfolket”. Efter avhysningen några dagar tidigare är de spridda. På en parkering vid Edsbergsskolan står fyra husvagnar och en husbil. Som snart måste rulla vidare igen – oklart vart.

Pertti parkerar bilen och ringer. Meddelar att vi kommer. Får veta att Connie Don Marco inte har tillgång till vatten och skulle vilja ha saft. Om det går att ordna? Bananer och några mackor också kanske? En av Connies grannar, Magnus Lundell, är hungrig. Pertti och Anette åker och handlar. Connie får låna en blyertspenna av Anette. Connie vill skriva en lapp och förklara varför hon ”stjäl” el. Hon behöver ladda mobilen och det vill hon klargöra om någon skulle ta illa upp. Vi traskar till ett eluttag för bilkupévärmare en bit bort. Hon skriver ett meddelande på en post it-lapp, fäster den prydligt på uttaget och vi går tillbaka till husbilen. Magnus Lundell har hört att det vankas mackor, så han kommer in och sätter sig, han med.

Vill bo som de gör nu
Connie och Magnus säger att de föredrar friheten med husvagnslivet och att deras största problem är att samhället inte tillåter människor att leva så. Att alla måste anpassa sig till en mall. Trots brist på vatten och el, krossade vindrutor, sjukdomar (nyligen har både Connie och Magnus skjutsats akut till sjukhus av uppsökarna) och medicineringar som är svåra att sköta i en husvagn och att de ständigt blir ivägkörda och trakasserade vill de bo som de gör.
– Närmare verkligheten, säger Connie.
Pertti och Anette kommer tillbaka med smörgåsar, läsk och vatten. Connie får en 1,5-liters Fanta, som hon halsar ur.
– Vad gulliga ni är! säger Magnus och proppar munnen full med ostmacka. De är underbara människor, säger han mellan tuggorna.
På vägen hit har Pertti sagt att det handlar om att etablera kontakt med de hemlösa i husvagnarna, skapa förtroende för att försöka få dem att vilja ta sig ur sin situation.
– Det kallas motivationsarbete. I mitt fall är det ett ganska roligt arbete för det är samma folk jag följer sedan fyra år tillbaka.

Enligt Pertti blir sällan husvagnsboende hemlösa igen när de väl tagit sig vidare till alternativa boenden som Hotellhem och Stadsmissionens trappstegsboende Bostället. Det tidigare socialborgarrådet i Stockholm, Kristina Axén Olin (M), hävdade att hon träffat hemlösa som ville vara hemlösa. Pertti, som inte bara gjort ett besök bland husvagnsboende hemlösa, är övertygad om att även om Connie och Magnus för tre år sedan inte ville lämna sina husvagnar och fortfarande inte vill, så kanske de vill det i nästa vecka.

”Förnedrande”
Skeve hus, en enklare form av radhus som ligger för sig själva med modell från Danmark, skulle kunna vara lösningen för Connie, Magnus och de andra. Det tror i alla fall Pertti. Skeve hus var på väg att byggas i Stockholm när Margareta Olofsson (V) var socialborgarråd. Men planerna lades på is – och där ligger de fortfarande. Jag frågar Connie och Magnus om Skeve hus skulle kunna vara något för dem. Ja, kanske, säger de.
– Men jag ska ju åka till Marocko med husbilen, säger Connie till Pertti. Glöm inte det! (skratt) Då behöver jag ingen annanstans att bo.
Det senaste konkreta erbjudandet Connie, Magnus och de andra fått från sina socialtjänsthandläggare är härbärgesplats.
– Man känner inte till verkligheten om man erbjuder dem härbärgesplatser, säger Pertti.
– Det är förnedrande! säger Connie.
Tak över huvudet har ju det här gänget, säger Pertti. Men på fel ställe.

Victor Estby

Fakta om hemlöshet

Stockholms stads socialtjänst har åtta uppsökare för vuxna. De söker upp missbrukande, psykiskt sjuka, hemlösa och andra socialt utsatta personer i Stockholms stad för att skapa kontakt med dem och för att ta reda på vilken hjälp de behöver.

2008 fanns det enligt Stockholms stad beräkningar 3 081 hemlösa personer i staden och cirka 5 000 i hela länet. Pertti Koistinen, Anette Arebo och deras kolleger koncentrerar sig på den grupp som de uppskattar till 300-400 personer i Stockholm som sover på offentliga platser, i husvagnar och på natthärbärgen.

I nästan alla undersökningar som gjorts på senare år är andelen hemlösa kvinnor 20-30 procent.

Enligt Enheten för hemlösa (som vänder sig till hemlösa personer i Stockholms stad som inte har haft kontakt med socialtjänsten i någon stadsdel under de senaste två åren) har antalet hemlösa klienter ökat med en tredjedel i år jämfört med förra året. Samtidigt har enheten fått sparkrav från Stockholms stad en miljon kronor i månaden, eftersom man överskrider sin budget med mellan 10 och 12 miljoner kronor.

Mellan 1 000 och 1 500 personer söker hjälp hos enheten varje år.

Det finns 2154 boendeplatser (härbärgesplatser, korttidsboendeplatser, stödboendeplatser, omvårdnadsboendeplatser och Hotellhemslägenheter) i Stockholms stad i år. Sedan 2008 har antalet minskat med åtta platser.

Läs mer: "Så upprätthålls hemlöshetsindustrin"

Taggar: hemlöshet