Tillbaka till vildmarken

Vad ska vi göra när naturresurserna sinar? För Johan Örlander är svaret att ge sig ut i skogen, leva som jägare och samlare och förbereda sig inför att civilisationen brakar ihop.

Johan Örlander och hans fyra kompisar åt grodor, ormar, småfåglar, fisk, bär, rötter och gröna blad. Gick upp tidigt på morgonen för att fiska, kom tillbaka med vad de fångat, och gav sig ut igen för att samla mer mat. Men till sist blev de för magra och avbröt experimentet: att bara leva av vad som skogen ger. De två veckorna 2006 var en av flera perioder de senaste sju åren som Johan Örlander har levt ute i skogen. Nu bor han i ett hus i Järna, jobbar på ett antroposofiskt gruppboende för utvecklingsstörda, och ordnar vid sidan av detta kurser i överlevnad.

– Jag började bo i skogen av stark övertygelse om att jag måste hitta ett hållbart sätt att leva, berättar Johan, när ETC Stockholm träffar honom.

– Grundtankarna är de samma nu, men jag är mindre naiv och dogmatisk. Då var jag så arg; på all miljöförstöring, på bilismen, på alla som levde sina Svenssonliv utan att bry sig. Jag ville bara ta avstånd och ge mig ut till skogs. Nu har jag inte en lika dömande attityd mot andra.

Viktigt med hygienen

Johan Örlander är klädd i en bäverskinnspälsmössa som matchar det röda skägget. Han går i täten när vi korsar sjön Yngern utanför Järna, och ber mig att gå i hans fotspår på isen mot en skogstäckt ö.

Några hundra meter in på land börjar de första tecknen på mänskligt liv att synas. Sovsäckar och djurhudar hänger på tork. En hydda täckt av grön presenning, och ett vindskydd dyker också upp bland träden. Runt en eld sitter sex ylleklädda kursdeltagare och två guider. De äter rostade mandlar och grillade morötter med sina jordiga händer. Under den vecka de tillbringat i skogen har de tvättat sig med snö och granbarr.

– Jag har lärt mig den hårda vägen att det är viktigt att hålla hygienen även ute i skogen, berättar Johan.

Under tidigare skogsvistelser har han råkat ut för utslag i skrevet och svinkoppor av att inte tvätta sig på länge. En annan gång hade han diarré i ett helt år. Skogslivet är inte riskfritt.

Trivdes med trädkojslivet

Kursdeltagarna har frusit en del och varit hungriga under veckan, men verkar vara på gott humör. De har fått lära sig att flå djur, identifiera växter, göra upp eld och orientera sig i skogen.

– I början gick jag bara och koncentrerade mig på var jag skulle sätta fötterna, men nu har jag blivit bättre på att verkligen se skogen och känna igen olika slags skog, säger Magnus, som i vanliga fall bor på Irland och jobbar med it.

För tio år sedan började Johan Örlander läsa till miljöingenjör, men kände snart att han inte ville sitta bakom ett skrivbord resten av livet. Engagemang i den utomparlamentariska vänstern, först syndikalisterna, senare anarkistiska grupper, tog honom ut i Europa på olika aktioner. I Skottland var han med och ockuperade en skog som skulle avverkas, och trivdes med livet i trädkojorna. Han hittade en vildmarksutbildning i Wisconsin och tillbringade elva månader där. Året därpå, 2006, började Johan testa att bo i skogen. Kurserna som han är med och arrangerar är ett sätt att dela med sig av erfarenheterna, och på sikt att försörja sig, hoppas han.

Svårt överleva utan kött

Vi lämnar lägret, och Johan tar täten ut i skogen. Dagens tema är spårning. Här och där stannar gruppen till och diskuterar vad de ser.

– Här är det rena Autobahn, säger en av deltagarna, på en plats med massor med klövmarkeringar i snön, förmodligen från rådjur. Kursdeltagarna böjer sig ner och luktar i spåren, och i en ljusgul fläck i snön. Jag testar också, det doftar parfymerat, nästan kokosaktigt.

Kursdeltagarna diskuterar hur man bäst fångar vildsvin utan att skidåkare fastnar i snaran, guiderna berättar hur räv smakar (”kryddigt”) och de skämtar om att äta upp reportern som är på besök. Att överleva utan kött i skogen är svårt.

– Flera av oss är veganer och vegetarianer i vanliga fall. Men nu har vi verkligen haft köttvecka. Vi har till och med ätit rå rådjurshjärna, berättar Sanja, en av kursdeltagarna.

Hon anger samma skäl som flera av de andra deltagarna till att gå kursen: att det är bara en tidsfråga innan kunskaperna blir livsnödvändiga. Oljan håller på att ta slut, ekonomierna kraschar, klimatförändringarna blir värre.

– Det samhälle vi lever i nu kommer inte att hålla. Jag vill kunna klara mig om det faller ihop. Nästa steg är kanske inte att ge sig ut i skogen, men det finns där framme någonstans, säger Sanja.

”Teknologin inte en lösning”

För Johan är civilisationens kollaps inget skräckscenario. Han tilltalas av många av tankegångarna i filosofin ”anarko-primitivism”, som bygger på att mänskligheten växlade in på fel spår när vi började tämja djur och natur. Allt vi omger oss med i städerna, som tunnelbana, fryst fiskgratäng, iphones och sällskapsdjur, går emot mänsklighetens egentliga natur. Den teknologi som skapade klimatförändringarna och andra miljöproblem kan inte lösa dem, i stället bör människan gå mot ett mer ”ursprungligt” sätt att leva, menar anarko-primitivisterna.

– Jag tror på ett nomadiskt klansamhälle, att man lever i grupper på 25-30 personer, att man bor på en plats på vintern och en annan på sommaren, säger Johan.

Men resurserna skulle knappast räcka om alla levde jägar-samlarliv?

– Nej, vi är alldeles för många, men det är massa människor som kommer att dö. Det är bara som det är. Vissa populationer kraschar, det är samma som i djurriket.

Påverkar man inte mer genom att engagera sig, till exempel politiskt, mot exploateringen av jordens resurser än genom att ge sig ut i skogen?

– Jag tror inte att det finns någon möjlighet att förändra inom systemet, det är så fastlåst. Jag tror på att skapa ett lockande alternativ. Men jag stöder dem som försöker försvara den natur som finns kvar.

Drömmen om skogen lever

Sedan Johan fick sin dotter för snart två år sedan har han tillbringat mindre tid i vildmarken. Dessutom är hans sambo inte fullt lika intresserad av jägar-samlar-tillvaron. Men Johans dröm är fortfarande att leva i skogen på heltid.

– Jag har mycket kvar att lära mig innan jag skulle klara det. Det allra viktigaste är att hitta en grupp som kan leva tillsammans i skogen. Det kommer nog att bli lättare när världen har nått en punkt där det är akut livsnödvändigt att göra det.

Kursdeltagarna har kommit till en slänt där de går runt och samlar bränsle att ta med tillbaka till lägret. De ska fortsätta dagen med att lära sig bygga djurfällor. För mig har det blivit dags att vända hem igen. Jag tar sällskap med en av guiderna, mot lägret, Järna pendeltågsstation och i slutänden Stockholms central. Johan och de andra fortsätter djupare in i skogen.