Naturens seger över bilismen

Politiker från vänster till höger ville i början av 1990-talet dra en motorled genom Bellevueparken i Haga. Det fick Peter Schantz och Haga-Brunnsvikens vänner att resa sig i protest. Tillsammans stoppade de motorvägsbygget.

Det är inte svaret jag väntat mig. Jag har mailat Peter Schantz och föreslagit att vi ska ses i Bellevue, i Hagaparkens södra ände, där han och föreningen Haga-Brunnsvikens vänner

31 januari 1997 firade domen i regeringsrätten. Segern över stadshuspolitikerna, regeringen och de stora byggföretagen. En historisk seger för en grupp vanliga, ovanliga medborgare, stockholmare. Segern som hindrade Norra länkens dragning genom Bellevueparken för att binda samman E4-E20-Uppsalavägen och E18-Roslagsvägen med en motorvägssträcka. Segern som stoppade hela Dennispaketet. En naturens seger över bilen och motorvägen, om man vill vara poetisk. Jag tänker mig att miljön, triumfen där, ska ge vårt samtal extra energi och ge mer liv åt bild och text.

Peter Schantz svarar: ”Vill ej besöka ­Bellevue. Det smärtar för mkt att se ingreppen i den historiska miljön.”

Blev sexfilig motorväg

På Kungliga Biblioteket, där han ofta sitter och forskar, hittar vi i ett hörn av källaren en soffa där han får utveckla vad han menar. Norra länken stoppades kanske vid Bellevue och får nu göra en nittiogradig sväng mot Uppsala, men en sexfilig motorväg blev det ändå och ännu en del av Brunnsvikenområdet och Hagaparken åts upp av biltrafiken. Skanska hade lagt beslag på Norrtull.

– En sexfilig motorvägstunnel i det läget, med de skador som uppstått på parken under fem års byggtid, säger Peter Schantz. Man offrade den finaste kälkbacken för Vasastans ungar och de gamla 1700-tals­lindarna kapades. Det är ju inte roligt.

Men ni åstadkom ändå något konkret precis som demonstranterna vid Almstriden i Kungsträdgården 1971. Det finns inte många liknande händelser där människor stoppar politiska beslut och påverkar Stockholms utseende?

– Almstriden är ett underbart exempel. Almarna står kvar ograverade. Nationalstads­parken finns också kvar, men den naggas i kanten. Det är klart att det är en seger, men den är temporär. Det är tragiskt att ett sådant engagemang från medborgarna möts av sådan nonchalans från kommunerna och så starka intressen som fortsätter mala på. Men med hänsyn till den stora insats många människor gjorde är det så klart roligt att det gick åt rätt håll, säger han.

Tillsammans med ett stort antal andra organisationer stoppade alltså Haga-Brunnsvikens vänner under nittiotalet den ursprungliga Norra länken-planen, det stora kontorsbygget vid Sveaplan och Bellevueparken och den så kallade Japanskrapan.

– Dennispaketet föll ihop efter en vecka. Det var omtumlande. Då kan jag säga att vi var lyckliga.

”Stockholm har fantastiska möjligheter”

Peter Schantz hade innan han blev aktiv i föreningen varit intresserad av miljöfrågor, forskat kring fysisk aktivitet och hälsa.

– Jag hade uppfattat att Stockholm, av historiska skäl, har fantastiska möjligheter för hållbar utveckling. Det etablerades ett antal parkområden som gjorde att staden inte svämmade ut över alla bräddar. Områdena sparades av historiskt kulturella skäl. De var de tidiga friluftsområdena på 1700-talet, när natursynen förändrades.

– Starka kommersiella intressen vill sedan dess få oss att fjärma oss från vår vardagsmiljö. Ur ett hållbarhetsperspektiv är det problematiskt och involverar enorma energikrav. En bil är extremt energikrävande jämfört med en cykel. Och med en växande befolkning är det en ekvation som inte går ihop, säger Peter Schantz.

Skrev debattartikel

Stockholms naturområden som invånarna kan ta sig till per fot, cykel och kollektivtrafik. I en miljonstad. En stadsbyggnadsmodell som borde lyftas fram internationellt som något idealiskt, ungefär som den svenska välfärds­modellen, enligt Peter Schantz.

– Men istället, med fastighetsboomen och enorma spekulationsvärden, kom det i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet exploateringsplaner på hundra Hötorgsskrapor i volym i de här grönområdena. Jag hade tidigare inte varit med i några miljöföreningar, men var ­intresserad av miljöfrågor. Och kunde lägga ihop ett och ett och såg vad som höll på att hända.

Hösten 1990 skrev han i Svenska Dagbladet en debattartikel om att Hagaparken borde få växa på bredden.

– Jag samlade ihop bebyggelseplanerna för parkområdena och pekade på en växande befolkning på Norra stationsområdet, Ulriksdalsfältet och i Frösunda. 20 000–30 000 människor skulle i framtiden ha det här som sitt närområde, människor utan talan. Jag skrev om behovet av en generalplan som samlade ihop det här.

Sedan följde tio år bland annat som vice ordförande i Haga-Brunnsvikens vänner.

– Almstriden var så annorlunda, en konfrontation med ordningsmakten. Det var ett one shot-tillfälle. Medan vi förde en lång kamp, med många kontakter, tidningsutgivning, utställningar, skrivelser och uppvaktningar av tjänstemän, lokala politiker, länsstyrelsen, ämbetsverken, riksdag och regering. Det krävde en uthållighet och var ett ultramaraton jämfört med Almstridens sprinterlopp.

Victor Estby