Kärnkraftverket i förorten

På 1960- och 1970-talet hade Farsta ett eget kärnkraftverk som gav el och värme åt 12 000 lägenheter. Ågestaverket är stängt sedan länge, men bär på historien om svensk atomkraftspolitik och om ett haveri som hade kunnat sprida ett radioaktivt moln över Stockholm.

Några kilometer från höghusen i Farsta Centrum går en smal asfaltväg längs med golfbanor, en ridskola, sjön Magelungen och förbi en skylt vid en skogsstig med texten ”naturistbad”. Mitt i den lantliga idyllen, bakom ett övningsfält som används av Stockholms brandförsvar, syns en fem meter hög, grå betongcylinder som sticker upp ur berget. En rest från en tid av total teknikoptimism, när kärnkraften var framtiden, innan Harrisburg, innan Tjernobyl, innan det började dyka upp gula ”atomkraft nej tack”-knappar på många stockholmares jackor. Betongcylindern är kärnkraftverket Ågestaverkets kyltorn, oanvänt sedan 30 år tillbaka och bevuxet med grön mossa på insidan. Insprängt under tornet i ett 40 meter djupt bergrum ligger reaktorn som mellan 1963 och 1974 levererade värme och el till 12 000 lägenheter till den nya förorten Farsta, ”den första atomstaden”. På insidan är kraftverket i samma skick som när reaktorn stoppades för sista gången, den 2 juni 1974.
– De har tagit bort tungvattnet och en ånggenerator, men annars är det i princip lämnat som det var, säger Magdalena Tafvelin Heldner, intendent på Tekniska museet. Hon har dokumenterat Ågestaverket och är en av författarna till boken ”Ågesta – kärnkraft som kulturarv” som gavs ut förra året. Hon har gjort flera besök nere i kontrollrummen och reaktorhallens oförstörda, retro-högteknologiska miljöer.
– Det känns otroligt häftigt att gå omkring där, det är som att man ska möta Dr No (skurken i den första James Bond-filmen) i korridorerna.


Den svenska linjen
Ågestaverket kan ses som en symbol för vad som kallades ”den svenska linjen”: Sverige skulle utvinna uran ur sina gruvor och utveckla egen atomkraft för att slippa bli beroende av att importera olja och kol.
– Tanken var att man skulle bygga ett pärlband av kärntekniska anläggningar i många städer i Sverige, berättar Magdalena Tafvelin Heldner.
– Anledningen till att Sverige var så tidiga med att utveckla kärnkraft var att vi hade så stora urantillgångar. Det fick vi veta från USA, som gärna ville ha förhandsrätt på tillgångarna. Det var inte den svenska regeringen intresserad av, och man valde att ta vara på fyndigheterna själva.
Landets första kärnkraftreaktor, kallad R1, byggdes 1954 i ett bergrum på Ingenjörsakademins lokaler, vid nuvarande KTH. R1 var ett test för att se om Sverige kunde bygga en kärnreaktor.
– Det är intressant att det vetenskapliga centret i Sverige kunde tänka sig att bygga en kärnreaktor mitt i stan, med tanke på riskerna. Det vetenskapliga gick i första hand, säger Magdalena Tafvelin Heldner.

 Av Ågestaverkets sju kyltorn finns ett kvar. Foto: Jonas Cullberg

Haveriet
På Ågestaverket arbetade 70 personer i fyra lag. De hade varken kommunikationsutrustning eller datorer, utan gick ronder i anläggningen var fjärde timme för att kolla att allting var okej.
– När de gjorde det för att kontrollera att kablar var i rätt temperatur var det handpåläggning som gällde, det fanns inte mätinstrument, berättar Magdalena Tafvelin Heldner.
Tidigt på morgonen den första maj 1969 sprack en ventil på grund av ett fel vid ett pumpbyte och 600 kubikmeter vatten störtade ner från kyltornet ut i turbinanläggningen och över elektroniska komponenter. Enligt uppgifter i Dagens Nyheter i april 1994 fanns det risk ”för torrläggning av reaktorhärden, härdsmälta och okontrollerad spridning av radioaktivitet över Stockholm.” Elsystemen kortslöts, manöverbordet i kontrollrummet blinkade som en julgran, ventiler öppnades och slöts slumpvis och det rådde totalt kaos en hel dag, utan att det utgick något larm till Farstaborna. I artikeln citeras även den biträdande chefen för Ågestaverket, som kallar händelsen för “utan tvekan den allvarligaste incidenten i svensk kärnkraftshistoria”. Men Reaktorsäkerhetsutredningen skrev i ett betänkande från 1979 att det ”inte rådde någon fara för omgivningen”. Magdalena Tafvelin Heldner har utifrån sina studier av händelsen inte bilden att en härdsmälta var nära.
– När händelsen inträffade blev det ett driftstopp med sanering i flera månader men ingen kom till skada och driften kunde återupptas och fungerade bra efter detta.

Svenska atomvapen
I mitten av 1950-talet pågick en het strid inom socialdemokratin om Sverige skulle utveckla egna atomvapen. Tills sist valde regeringen att inte fatta något beslut, men ville ha kvar möjligheten för att skaffa atomvapen senare. För att den möjligheten skulle finnas kvar krävdes att Sverige byggde egna atomreaktorer för att behålla kunskaperna om kärnkraft, vilket gör att Ågesta kan ses som en del i de svenska kärnvapenplanerna. Enligt freds- och konfliktforskaren William Agrells bok ”Svenska förintelsevapen” (2002) sågs Ågestaverket som ett alternativ för produktion av plutonium så sent som 1964. Men i mitten av 1960-talet svängde den svenska opinionen om atomvapen, och 1969 lades planerna på hyllan.

I en stort uppslagen artikel i tidningen Washington Post i november 1994, beskrevs Ågestaverket som en vilande kärnvapenfabrik, där Svenska forskare kan framställa plutonium med bara ett par månaders varsel. Sverige skrev på icke-spridningavtalet redan 1968, och först 1994 fick det internationella atomenergiorganet IAEA reda på att Ågestaverket inte var helt avvecklat, vilket uppmärksammades av Washington Post. Men att Ågestaverket skulle ha gått att använda för att tillverka atomvapen avvisades bestämt av svenska myndigheter.
– Det är visserligen en tungvattenreaktor, och man kan framställa plutonium i sådana, säger Magdalena Tafvelin Heldner.
– Men det har så vitt jag har förstått aldrig varit planen för Ågesta, och anläggningen är dessutom för liten.

Vill ha museum
Den 2 juni 1974 stängdes Ågestareaktorn eftersom de låga oljepriserna gjorde driften olönsam, och för att säkerhetskraven på kärnkraftsanläggningar hade höjts.
I dag är det Vattenfall som äger Ågestaverket. Omkring år 2020 ska det rivas, men Riksantikvarieämbetet, Tekniska museet och Länsstyrelsen ser gärna att det kulturhistoriska värdet utreds närmare. Kanske kan kraftverket bli en skyddad kulturmiljö.
– Men det är inte helt enkelt. Två lagstiftningar står i konflikt med varandra: Enligt den kärntekniska lagstiftningen ska alla nedlagda kärnanläggningar rivas, och enligt kulturminneslagen ska kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bevaras, säger Magdalena Tafvelin Heldner.
Vad är det som gör Ågestaverket kulturhistoriskt intressant att bevara?
– Att man har en anläggning som speglar en tid då man trodde att atomkraften var lösningen.

Jonas Cullberg

Taggar: Kärnkraft, Farsta, Ågestaverket