ETC Stockholm på Twitter
ETCsthlm: Förra veckan skrev @idagabrielsson en ledare rasismen i krisens spår http://t.co/CCYqje8D Hur ska vänstern vända utvecklingen?
ETCsthlm: Den avfallstid nu kommer - ETC Stockholm http://t.co/IArj9JH4
ETCsthlm: Våra äldsta invånare måste skyddas - ETC Stockholm http://t.co/lu5Wq24g
ETCsthlm: Ida Grabrielsson: Vi måste fortsätta prata om det - ETC Stockholm http://t.co/kKaT92Hn
ETCsthlm: Natthärbärgen för EU-migranter slår igen - ETC Stockholm http://t.co/yCx6RyZu
ETC Stockholms nyhetsbrev
Missa inte våra uppdateringar! Prenumerera på ETC Stockholms nyhetsbrev. Skriv in din epostadress nedan.
Sök
Senaste nytt från ETC förlags tidningar

I väntan på undergången
Den här artikeln från textarkivet publicerades först på ETC:s gamla sajt, därför kan vissa länkar och bilder vara borttagna eller felaktiga.
I tre underjordiska tvåvåningshus norr om Stockholm skulle stadens ledning söka skydd från atombomber och kemiska attacker. ETC Stockholm klättrade ner till en 1970-talsvärld där tiden stått stilla sedan kalla kriget.
Att vara barn i Sverige på 80-talet var att hela tiden känna sig lite nojig för att det vilken dag som helst skulle kunna bli ett atomkrig, USA mot Sovjet, och Stockholm inklämt mitt emellan. I ett bergrum i Sollentuna, en liten skogspromenad bort från Edsberga industriområde, finns ett fysiskt bevis på att landet faktiskt förberedde sig på den situationen. Här ligger ”Elefanten”, kodnamnet på en av civilförsvarets underjordiska ledningscentraler, dit landstingspolitikerna skulle kunna fly innan Stockholm förvandlats till ett radioaktivt inferno, och fortsätta styra staden efter bästa förmåga. Färdigbyggda 1977 och gömda under berget ligger tre tvåvåningshus på sammanlagt 3 300 kvadratmeter, inkapslade i stålplåt och uppställda på stora fjädrar för att klara tryckvågorna från en atombomb.


Doftfritt, rent och knäpptyst
Plåtdörren till bergrummet är täckt med grafitti, ingenting röjer vad som finns innanför, utom en liten skylt vid dörren:
Porttelefon. Påkalla förbindelse med tryckknappen. Avvakta besked från vakten. Tala ej förrän vakten säger ”kom”.
Thomas Schilén, förvaltare på Stockholms fastighetskontor, låser upp och vi kliver in i en 40 meter lång gång i berget. Vi passerar två tryckvågssäkra dörrar och en duschkammare där de skyddssökande skulle kunna spola av sig radioaktiv sörja. Vid tunnelns slut väntar en knallorange korridor som leder till en reception i samma tidstypiska färg. En (lika knallorange) trappa går till övervåningens operationscentral.
Av naturliga skäl har Elefanten aldrig kommit till användning annat än vid övningar, och därför är hela anläggningen och all utrustning som ny. Det är rent, dammfritt, doftfritt och alldeles tyst. Tiden har stått stilla, det är som att kliva in i en hermetiskt sluten kapsel där någon sparat en bit av 70-talet. Här står en mobiltelefon i 20-kilosklassen, antika telefonväxlar och diverse obegripliga men fantastiskt snygga maskiner.
Bakom en dörr med skylten ”Sveriges Radio” finns en liten studio där en känd, trygg radioröst skulle sitta och sända ut information som bröt fiendens propagandasändningnar. Sven-Roland Engström, trafikreporter på Radio Stockholm, hade det bisarra programledaruppdraget. När han gick bort var det tänkt att Arne Weise skulle ta över rollen, men det blev aldrig av.
Rummen och korridorerna är målade i tidstypiska färger.
Från ordersalen skulle landstingsledningen fortsätta styra Stockholm.
Rummen är fulla av 70-tals-high tech i nyskick.
Radiokontakt med världen ovan jord.

Var god dröj.
Gräs och himmel
Vi går in i bostadsbyggnaden, genom trånga korridorer med askkoppar längs med väggarna. I varje rum finns två trevåningssängar med fortfarande inplastade madrasser. Här råder något slags jämlikhet inför apokalypsen: alla rum är helt identiska, utom ett som av någon anledning är utrustat med en liten mahognyhurts med mässingshandtag. Nedre delen av väggarna är ärtgröna, de övre är ljusblå. Vissa av sovhytterna och matsalen målades så för att påminna om gräs, horisont och himmel, förklarar Thomas Schilén. Illusionen fungerar sådär, känslan är ändå klaustrofobisk finlandsfärjehytt från 1978. Hur länge det ska få vara så är oklart. Sedan 1997 är Elefanten avpolletterad som skyddsrum, och kommunen vill helst hyra ut eller sälja byggnaden.
– Det kostar runt 100 000 kronor om året att hålla driften i gång, och skulle nog kosta runt fem miljoner att riva. Några vill att byggnaden ska bli ett museum, andra ett vandrarhem, och ytterligare några har varit intresserade av att använda den som serverhall, berättar Thomas Schilén. Men i den bästa av världar får Elefanten förbli ett fruset ögonblick från ett kallt krig som aldrig exploderade.
Text: Jonas Cullberg
Bild: Johannes Frandsen

Thomas Schilén i dagrummet, där det finns ett stort men tomt barskåp.
Husen vilar på fjädrar för att klara tryggvågorna från bomben.
Det extralyxiga sovrummet, med egen byrå.
Läs den första delen i ETC Stockholms serie om övergivna platser här.





























