I Ralphs galax

Medan resten av Sverige lyssnade på Snoddas skruvade Ralph Lundsten fram kosmiska symfonier på världens första syntar. Nu kämpar han vidare för att göra sitt chockrosa sagoslott i Saltsjö-Boo till ett museum.

Andromeda, Ralph Lundstens legendariska musikstudio, ser ut som en futuristisk 60-talsdröm, med blinkande lampor, discokulor i taket, blomstertapeter och primitiva syntar.

– Jag brukar lyssna på Mozart, Debussy och Lundsten. Men varken Debussy eller Mozart beskriver Nordens årstider. Tänk dig den här till en slädfärd, säger Ralph, trycker fram sin låt Winter Symphony på stereon och vevar med armarna i takt till de ljusa syntklangerna.

Ralph Lundsten föddes på en bondgård i Norrbotten och säger att han stötte på kultur för första gången som 17-åring, när han hade flyttat till Stockholm på egen hand.

– Jag hörde en stråkkvartett på radion och det var som att dra upp en rullgardin. Jag köpte genast noter och satte igång att komponera. Efter ett par år dök den första hemmabandspelaren upp, där man kunde vända på tejpen, klippa och göra rundgångseko. Man kunde manipulera och skapa nya ljud som aldrig hörts på jordklotet. Jag uppfann elektronisk musik för mig själv. Den uppfanns väl samtidigt på flera olika håll i världen, men jag hade inte hört något.

Du byggde Andromedastudion 1959, elektronisk musik måste ha setts som någonting väldigt udda på den tiden. Hur reagerade folk?

– Förvånansvärt positivt. Men just 50-talet var en väldigt tråkig tid när det gäller musik, säger Ralph och sjunger sarkastiskt på Vad tar du för valpen i fönstret.

– Den elektroniska musiken kom som en befrielse. Med den kan du beskriva drömmar, tyngdlöshet och rymdresor. Nya upplevelser passar oftast inte orkesterinstrument eftersom de är behängda med associationer från gångna tider.

Sedan 60-talet har Ralph skapat 110 album i Andromedastudion. Det är allt från discoexperiment till baletter och hans mest spelade stycke, Sveriges Radio Internationals signaturmelodi Ut i vida världen. Om Ralph Lundstens musik alltid har befunnit sig i sin egen tidszon (låten Horrorscope från 1979 låter till exempel som något en hipp brittisk dj kunde ha släppt 1997) kan det samma sägas om hans hus Frankenburg. För att komma in i Andromedastudion, som enligt Ralph är Andromedagalaxens ambassad, måste man fylla i en visumansökan och svara på frågor om bland annat utandningsgaser och när man bootade om sig senast. Interiörerna i det rosa sagoslottet från 1878 liknar inget annat: rymden möter Orienten, new age och franskt 1700-tal.

– Jag brukar säga ”hit kommer alla galningar för eller senare så välkommen du också”. Det har varit fantastiska människor här, gurus från Indien, folk från Hollywood och en representant för högsta Sovjet. Jag skojade med honom och sa att det här är ”ett typiskt svenskt hem”. Han var ganska klok för att vara från högsta Sovjet, och svarade ”är det möjligtvis det enda typiska svenska hemmet?”.

Sedan ett par år tillbaka kämpar Ralph Lundsten för att göra Frankenburg till ett museum, och bygga ett mindre hus åt sig och sin familj på tomten. Musikmuseet har visat intresse för att bevara flera av syntarna i Andromedastudion. Här finns ”Andromatic” från mitten av 60-talet, som enligt Ralph är världens äldsta synt med polyfoni och sequencer och inte minst ”kärlekssynten”.

– Fyra personer håller i en knopp som mäter massa saker i kroppen, och de spelar genom att röra vid varandra. Den är en emotionell lögndetektor som känner av vad man tycker om varandra, och det påverkar ljud och ljus i rummet. Blodet strömmar fortare, fuktigheten ökar i händerna om du är arg eller förälskad. Till en utställning på 60-talet hade jag gjort tio plexiglasskulpturer som styrdes av synten. När folk började pussas och kramas började det röra sig i hela lokalen.

Anledningen till museumplanerna är delvis att Ralph Lundsten vill avlasta sin ansträngda ekonomi.

– Fantastiska kultursverige har gjort att jag bara har 7 000 kronor i månaden. Efter dryga 50 år har jag mer eller mindre lagt musiken på hyllan. Det är ganska dyrt att producera musik, 5-10 000 kronor per minut. Och apparaturen kostar.

Hur skulle det kännas att flytta härifrån?

– Om jag bodde här intill och hade nyckel till museet skulle det kännas bra. Annars vore det svårt. Jag köpte en sophög 1970 och alla skakade på huvudet. Men jag gjorde ett paradis av huset på ett och ett halvt år. Jag har bråttom i livet.

– Alla människor har alltid trott att jag är en rik man, men jag hade knappt pengar till handpenningen. Därför ordnade jag stora kändisfester och bjöd in bankmännen. När de satt där mellan Carl Gustaf Lindstedt och Harry Schein så tänkte de att det verkar gå bra för Lundsten. Så fick jag mina första lån. Jag har dessbättre sluppit uppfostran, så när jag kom till Stockholm som 15-åring bestämde jag vad jag ville ha. I stort sett har jag fått det.

Vad drömde du om?

 – Jag har alltid skapat det jag saknat: det hem jag inte hade som barn, den musik som inte fanns och så vidare. Som 73-åring fick jag en liten dotter som är två år nu. Det var väldigt roligt. När jag var och hälsade på i min barndomsbygd var det stora skriverier om att jag hade blivit pappa i den åldern. Då skojade jag och sa att jag är född 36 och min fru är 36 år, så vi har mycket gemensamt.

Hur träffades ni?

– Hon kom hit på ett fanclubmöte en gång. Jag har ett möte i min trädgård varje sommar för min fanclub, ibland kan det komma 300 personer.

Sedan ringer Ralphs smartphone, det är dags att planera dagishämtning. Ringsignalen? Ut i i vida världen förstås.