torsdag 18 mar
Veckans ledare

Därför firade vi 8 mars

Ledarstick

Avdragna och avklädda

Debatt

Rödgrönt alternativ till Vårdvalet

Stockholmsnyheter

Fryshuset stäms för obetalda löner

200 000

”Nu kan jag försörja familjen”

Rapporter

Sänk elskatten

Kalendarium

ETC:s nyhetsbrev

Missa inte våra uppdateringar! Prenumerera på ETC:s nyhetsbrev. Skriv in din epostadress nedan.


Namn:

E-postadress:


Omslag till Rapporter

Rapporter

2010-03-07

Reportage av Michael Kerr (Pocky)
Översättning: Roland Adlerberth



”Den bästa bok jag läst om män och krig i vår tid”, tyckte John le Carré efter att ha sträckläst Dispatches, Michael Herrs numera kanoniserade och stilbildande reportage om sina erfarenheter som korrespondent under Vietnamkriget. Han skrev för bland andra Rolling Stone, men det var efter att USA kallat hem soldaterna – de som fortfarande levde – som han kunde sammanfatta sina intryck; boken kom 1977. Sedan arbetade Herr med Francis Ford Coppola på Apocalypse Now och skrev manus – med Stanley Kubrick – till Full Metal Jacket.

Dispatches ges nu ut av Pocky, under titeln Rapporter, och är från första till sista sida direkt nödvändig läsning om kriget som jag inbillar mig att kriget ser ut, på riktigt.

Kriget som inte är epåletter och linjaldragna framryckningslinjer, kriget som har ingenting att göra med Pentagons teorier om den röda dominoeffekten, men allt att göra med den meniges vidriga skräck för att lemlästas eller dödas, med en tillvaro som börjar och tar slut i vänstra bröstfickans kemiska downers och den högras uppers.

Om något skriver Herr en nekrolog över en generation unga amerikaner som aldrig kom hem, på så sätt att kriget tog deras framtid, förvandlade dem till psykotiska, narkotikaskadade vrak som sett och gjort sådant som ingen människa förmår bearbeta.

”Han hade just det där ansiktet som jag såg minst tusen gånger i hundratals baser och läger, med all ungdom utsugen ur ögonen, all färg borta från huden, kalla vita läppar, och man visste att han aldrig räknade med att bli normal igen.”

Det är i ljuset av den här typen av journalistik man ska se den amerikanska militärledningens beslut att endast godkänna inbäddad rapportering. Likaså är det i ljuset av Herr, och andra som gjort liknande avtryck, man ska se svenska mediers allt mer patriotiska, gentemot makten obrottsligt lojala Victoria-fick-pröva-stridsdräkt-bulletiner från Afghanistan.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| Skriv ut | | RSS | |


Detalj från albumet

Tomorrow in a year

2010-03-03
Skiva av The Knife med Mt. Sims och Planningtorock (Rabid/Border)



Jag var en av dem som satt på ett fullsatt Dansens hus i slutet av januari och upplevde The Knifes opera Tomorrow in a year om Charles Darwins evolutionsteorier. Snyggt laserljus blandades med tråkig scenografi, skräpig koreografi, oljud och finljud. Efteråt var jag utmattad, förvirrad och lite arg. Bland mina medföljare hade en somnat, en hade fått migrän och en tredje myntade uttrycket ”pest eller knivopera”. Förväntningarna på att en föreställning som The Knife var inblandad i skulle vara fantastisk var stora – och föll därmed hårt.

Nu när jag lyssnar på skivan, inser jag att musiken var operans minsta problem. Det var främst känslan av att inte förstå någonting samtidigt som konstiga figurer rörde sig spattigt på en scen som förstörde upplevelsen och levererade huvuvdvärken. När det visuella skalas bort och man kan ägna sig helt åt musiken så växer den.

Lekfull opera och modern elektronisk musik flyter meditativt samman. Sömnen är närmare än migränen. Skivan fungerar i väntan på nästa The Knife, men man funderar ju ändå över hur mycket bättre det skulle låta om det var Karin Dreijer som sjöng…

Sofia Lundgren

Kommentera! [1]

| Skriv ut | | RSS | |


Bokomslag Resan ut

Resan ut

2010-02-25
Bok av Virginia Woolf
Albert Bonniers Förlag
(The Voyage Out, 1915)
Översättning: Maria Ekman


Resan ut är Virginia Woolf innan hon blev Virginia Woolf; som i en av de allra främsta modernisterna. Debuten innehåller alla hennes stora teman: kvinnans frigörelse, den borttynande aristokratin, förgänglighet, den tekniska utvecklingen, imperiet, föreställningar och fantasier om kolonierna.

Romanen skildrar hur en lite grupp människor går ombord på fartyget Euphrosyne (glädjens gudinna). De styr bort från ett smutsigt och regnigt London mot Santa Marina, en fiktiv stad i Brasilien vid Amazonflodens mynning. Fartyget blir den ö som ersätter Storbritannien och får allt annat att krympa, koncentreras till deras egna inre universum. Landstigningen vid Santa Marina återupprättar till viss del gamla vanor men avståndet till ”verkligheten” ger en signal om att precis som det går att falla in i dessa är det också möjligt att försöka trassla sig ut.

Persongalleriet är som alltid hos Woolf anmärkningsvärt rikt och flödande. Medryckande om att bli medveten om sig själv och vemodigt när det kommer till vad vi minns, glömmer och vilka vi lämnar. Berättelsen böljar från den ena karaktären till den andra, kretsar kring hur det är att födas till en viss person, i en viss tid, på en viss plats och flyter samman i tankar om varandra, sig själv och det som kanske ska ske.

Det självklara tilltalet, som Woolf utvecklade till perfektion i sina senare verk, saknas visserligen ännu. Det finns tekniska brister och tillfällen där gestaltningen tappar i närvaro. Samtidigt ligger hela ekosystemet här, det har bara inte hunnit börja leva som en enda organism och just detta gör romanen så fascinerande. För trots stilistiska skavanker är det en ren glädje att i Resan ut få följa alla de strömmar som, så småningom, skulle komma att rinna samman i Woolfs litterära ocean.

Maria Mårsell

Kommentera!

| Skriv ut | | RSS | |


Till sista andetaget

2010-02-21
Bok av Anne Swärd


När det kommer till kärlekshistorier föredrar jag de lite udda, de som trotsar klassiska mönster – som växer fram där näktergalen inte sjunger. Som Anne Svärds Till sista andetaget, om mötet mellan två barn så olika att deras skilda bakgrunder och erfarenheter förblir ett oupplösligt klister mellan dem. Det är 70-tal. Huvudpersoner är Lo och Lukas, sju respektive 13 år, grannbarn i en skånsk bruksby. Den yngre har vuxit upp i ett stort familjekollektiv, ständigt omgärdad av de vuxnas skyddande blickar. Lukas bor i huset som ligger dolt vid sjökanten, ensam med sin far som bara talar ungerska, ett språk Lukas själv inte behärskar. Den kapitulerade kommunikationen syns i skogens svedda mark och blåmärken som följer honom genom tonåren.

Berättarjaget Lo finns alltid där som en tröstande fjäril, trots de vuxnas försök att bura in och skydda henne från den äldre och nyckfulle grannpojken. Bandet mellan dem har vuxit sig starkt, de trotsar de vuxnas förmenande ord, planerar olovliga möten i Pärlfiskarens – hemligheternas – hus och utforskar livet på sitt eget vis.

Tomheten efter en bortgång, självdestruktivitet, svek och en längtan efter någonting enkelt utgör i romanen en vändning som skildras i en parallell berättelse om Lo som vuxen. Hon reser till världens alla städer, träffar vitt skilda män, lever bohemlivet som lockar bort henne från allvar, djupare känslor och förpliktelser.

Till sista andetaget är en mäktig roman. Författaren lyckas på ett skickligt sätt skildra likheter i motpolerna vi så gärna bygger vår världsbild kring. Även språkbruket är en njutning, perfekt avvägt mellan utelämnade detaljer och bildframkallande metaforer. Det blir starkt, men aldrig för mycket – bara genuint och vackert.

Maria Holm

Läs intervju med författaren Anne Swärd

Kommentera!

| Skriv ut | | RSS | |


Bild: Melissa MoseleyBild: Melissa Moseley

En enda man

2010-02-18

Film av Tom Ford
Med bland andra
Colin Firth, ­Julianne Moore, Nicholas Hoult och Matthew Goode

På förhand blev den här filmen uppskriven i och med att det är modeskaparen Tom Ford som begår regidebut (han står även för manus och har fungerat som producent). Och visst är var och varannan bildruta ett gottande i egyptisk bomull, Windsorknutar och högblanka cap toes. Men det handlar aldrig om ett fetischistiskt bildflöde, utan om subtila markörer som gemensamt bidrar till att bygga tidsepokens – Los Angeles, 1962 – trovärdighet.

En medelålders professor har förlorat sin livskamrat, arkitekten Jim (Matthew Goode), och sörjer nu i tysthet den kärlek som inte kunde erkännas utåt. Samtidigt pågår det amerikanska förortslivet utanför, med sedan länge bottenfrusna äktenskap och inskränkthet gentemot allting som divergerar från genomsnittet. Att vara homosexuell? Inte okej. Så professor George Falconer med det brustna, sjuka hjärtat rör sig som en osynlig, under strikt självkontroll, i den bur som han tidigare i alla fall hade förmånen att dela. Det förgångna är livet, framtiden erbjuder ingenting.

Colin Firth är nominerad till en Oscar. Han gör en paradroll, utsökt mejslad ur skådespeleriets allra mest finstilta register. En lätt muskelsammandragning under ögat, sättet han hanterar ett fotografi… Det är rasande skickligt.

Det är omöjligt att inte imponeras av att detta är Fords långfilmsdebut. Rent visuellt är filmen effektfull. Speciellt hur paletten blir allt rikare under den dag som passerar, från det monokroma till varmare toner, i form av en solbränd bröstkorg, en cigaretts glöd eller en purpurhimmel.

Ford har uppenbarligt berörts mycket starkt av Christopher Isherwoods bok från 1964 – filmens förlaga – och som han säger i en intervju med Collider: Genomslaget ligger inte i att detta är en gay eller straight berättelse, utan att den i stället förmedlar ett mänskligt perspektiv som bara en känslomässigt kapad skulle kunna avfärda som minoritetsbundet och väsenskilt.

Andreas Gustavsson

Kommentera!

| Skriv ut | | RSS | |


Ett Plus

Ett plus: vårat nya liv som småbarnsföräldrar

2010-02-04

Bok av Jojo Falk
Optimal förlag

Godkänt betyg

Precis som många andra författare beskriver Jojo Falk gärna sitt eget liv. Det finns inga tvivel om att det är verkligheten hennes tredje album skildrar – inklusive kejsarsnitt och bajs-statusuppdateringar på Facebook. Med sin utpräglade stil beskriver hon den dubbla relationen till provstickans plus som innan man vet av det blivit till en liten skrikande unge. En varelse som tar all den tid man tidigare haft för sig själv, samma ”mig” som så hängivet tillbetts under de senaste decennierna – en period har sammanfallit med 70-talisternas vuxna liv. Något som syns tydligt nu när samma generations opinionsbildare bestämt sig för att det är dags att skaffa barn. Avlingsprocessen kan väl knappast ha undgått någon som krockat med en HÄR ÄR JAG OCH JAG ÄR MINSANN MAMMA NU-barnvagn på trottoaren.

Vad säger då denna fantastiska samhällsanalys om Falks seriebok? Hennes pigga och stundtals riktigt roliga beskrivning av sitt föräldrablivande känns symptomatiskt för sin generation, som vid uppvaknandet om att längden på den biologiska klockans garanti skiljer sig från de plastiga Swatch-ur de växt upp med, låter media översvämmas av ämnet.

Jag tvivlar inte en sekund på att de 30-någonting i storstäder som för närvarande sysslar med hetsimpregnering kan ha mycket glädje av den här vältecknade och stilrena boken. Och det vore orättvist att inte erkänna att många andra nog också kan tycka att den är ganska kul att läsa.
Till exempel undertecknad.

Ina Terejova

Kommentera!

| Skriv ut | | RSS | |


Modern warfare 2

Modern Warfare

2010-02-04

Modern Warfare 2
Spel
till Xbox 360
Activision


Jag har alltid tyckt att krigsspel slutar vara roliga när de utspelar sig i riktiga konflikter. Många spel utspelar sig under Andra världskriget med nazister som skurkar, tacksamma kollektiva hatobjekt som gör det enkelt att välja ”den goda sidan”. Verkligheten är däremot inte så enkel, vi vet mycket väl att krig inte handlar om objektivt gott mot objektivt ont.

Film, tv och litteratur frossar i krig, medan spelen ofta fördöms för sina våldsskildringar. Spelen tvingar en att ta aktiv del i kriget, istället för att vara en passiv åskådare. Men kanske ska man inte se krigsspel som renodlad underhållning, utan också som ett sätt att bearbeta en komplicerad värld.

Modern Warfare 2 tar ett ganska modigt kliv och visar hur komplicerat det kan vara. En spelkaraktär jobbar för CIA och infiltrerar en rysk terroristgrupp. Han tvingas delta i en massaker på en flygplats i Ryssland, och den obehagliga scenen har redan blivit omtalad och kritiserad. Scenen är dock inte med bara för att provocera, utan den har en poäng om krigets och politikens grymhet. Spelet är från 18 år, och jag antar att normala vuxna spelare kan ta till sig detta.

Det verkar finnas ett behov av denna typ av spel. Modern Warfare 2 fortsätter att följa den story som ettan startade, de ryska ultranationalisterna har tagit makten i hemlandet och iscensätter ovanstående massaker för att elda på antiamerikanska stämningar. Den nya antiterroriststyrkan Task Force 141 försöker nysta fram bevis mot terroristerna i olika uppdrag över hela världen, medan Ryssland närmar sig en öppen konflikt med USA. Spelet tar dock inte så tydligt ställning som det kan låta.

Modern Warfare 2 är bländande vackert och har kvar det underbara flytet i kontrollen. Spelet har också det mest beroendeframkallande multiplayerläget på länge. Genom att låsa upp och fördela egenskaper på din soldat samt sätta ihop olika kombinationer av vapentillbehör blir det alltid svårt att lägga ner kontrollen. Jag och mina vänner spelar ihop och har det riktigt roligt. Modern Warfare 2 är väl genomfört, vackert och underhållande.

Men det ställer också en del viktiga frågor som utmanar uppfattningen om spel. Det tackar vi för.

Christofer Martin

Kommentera!

| Skriv ut | | RSS | |


Ur filmen PreciousGabourey Sidibe i rollen som 16-åriga Precious.

Precious

2010-02-01

Titel: ”Precious” (baserad på novellen Push av Sapphire)
Regi: Lee Daniels
Manus: Geoffrey Fletcher, Sapphire
Medverkande: Gabourey Sidibe, Paula Patton, Mariah Carey, Lenny Kravitz m.fl
Längd: 1 tim 40 min (från 15 år)

Efter nästan två timmar av misär, incest, misshandel, fattigdom, hopplöshet och avgrund, går jag från biosalongen med ett leende på läpparna.

Precious är 16 år och har trots sin betydande kroppshydda aldrig tagit någon plats i sitt eget liv. Hon säger ingenting, gör ingenting och har suttit sig igenom skolan utan att lära sig läsa och
skriva. När vardagen blir för hemsk drömmer
hon sig bort till en annan värld där hon är filmstjärna, gift med matteläraren eller vit, blond och smal.

Precious bor i Harlem med en mamma som ständigt misshandlar henne både psykiskt och fysiskt. Ibland kommer hennes pappa förbi. Han föredrar att våldta sin dotter framför att ha sex med hennes mamma. Pappan ser man inte mer av än hans underkropp, men mamman (spelad av Mónique) ser man desto mer av. Aldrig har jag hatat en filmmamma så mycket. Hon är fruktansvärd när hon trycker ned sin dotter och säger att hon inte har någon framtid, när hon tvingar henne att äta fett, när hon anklagar henne, som var tre år gammal första gången hennes far förgrep sig på henne, för att ha tagit hennes man ifrån henne.

När filmen börjar är Precious gravid med sitt andra barn. Hennes första barn – kallad Mongo på grund av sin extra kromosom – bor hos mormodern och kommer bara hem när socialtjänsten sagt att de ska komma förbi på kontroll.

När skolan märker att Precious är gravid igen säger rektorn ifrån. Precious relegeras men hänvisas till  undervisningsprojektet ”Each one teach one” eftersom hon visat en viss fallenhet för matematik. Så klart är undervisningsprojektet det bästa som kunnat hända Precious. Här träffar hon den intensiva läraren Blu Rain (Paula Patton) som lägger ner sin själ i sitt arbete och lyssnar på dem som tidigare aldrig haft en röst. När Precious, antagligen för första gången någonsin, talar i klassrummet börjar jag gråta. Jag förstår att det är meningen, det hör man på stråkarna, men jag kan inte låta bli.

Efteråt tycker jag att det är konstigt att jag i salongen inte märkte att filmen var amerikanskt smörig, men i biomörktet finns inga sådana tankar. Där gör det inget att Mariah Carey, dock sminkad till oigenkännlighet, dyker upp som socialarbetare eller att Lenny Kravitz spelar den manliga sjuksköterskan. Det gör inget att storyn är sjukt förutsägbar och att den fantastiska läraren Rain så klart är snygg, lycklig och homosexuell.

Precious är en film som alla blivande lärare borde se, eller kanske ännu hellre alla gamla, trötta.

Sofia Lundgren

Kommentera!

| Skriv ut | | RSS | |


Forza Motorsport 3

2010-01-21

Spel till Xbox 360
Microsoft



Microsoft och utvecklingsstudion Turn 10 återvänder på kaxigt manér med sin grymmaste simulatorserie. Också enligt dem själva, denna generations ultimata racingspel och slutgiltiga Gran Turismo-dödaren. Uppbyggnaden är relativt oförändrad och allt följer mallen som just värsta konkurrenten Gran Turismo lade grunden till 1998. Börja med en äggformad pluttbil, jobba dig upp, kör en massa race och fyll garaget med ett enormt utbud av bilar. Forza-serien har dock alltid gjort tillräckligt för att utveckla genren. Linjen som visar inbromsning och bästa läge i banan har andra racingspel tagit efter. Sedan har Forza haft bästa bilfysiken, tyngsta motorljuden och den roliga möjligheten att utsmycka sin bil, vilket de ihärdigaste utövarna gör riktiga mästerverk av.

Forza 3 är trots förväntningarna inte snyggast, trots att bilduppdatering och grafik är avsevärt bättre än föregångaren. Är man petig så är en del kantutjämning pixlig på bilarnas grafik och skiftande vädereffekter har man hoppat över för att lämna minne till de förvisso extremt läckra reflektionerna i lacken. Inte mycket har ändrats i uppbyggnaden av sportsligt avancemang och de monotona loppen avlöser varandra precis som för elva år sedan. Ibland blir det faktiskt tråkigt.

Men Forza 3 är ändå fantastiskt. Grafiken är trots allt väldigt läcker och framför allt när bilarna susar fram i de vackra landskapen där banorna kantas av påhejande människor. Bilporren får mig att skämmas av välbehag och mina åk som presenteras i solskenet är underbara. Monotonin bryts av alla de modeller som man får köra och det finns över 400 fotorealistiska fordon från 50 tillverkare, där även Volvo, Saab och Koenigsegg ingår. Att köra bilarna är en fröjd av artificiella fysiklagar.

Forza 3 vinner stort på att erbjuda en skräddarsydd upplevelse. Inställningarna anpassas lätt från arkadracer till brutalsimulator. Turn 10:-s löfte om att alla kan köra oavsett nivå infrias faktiskt och att måla bilar är fortfarande jättekul. Med en oslagbar onlinecommunity där bilar kan trimmas, filmas, fotograferas, målas och säljas står Forza i en klass för sig. Lägg till extremt snygg grafik, fantastisk bilfysik och ett enormt utbud av bilar så har kanske Forza 3 tagit denna generations racingkrona, trots det lite åldrande upplägget. Historien samt evighetsprojektet Gran Turismo 5 till PS3 som kommer i vår får avgöra om det stämmer. Men det kan mycket väl bli så.

Christofer Martin

Kommentera!

| Skriv ut | | RSS | |


Prinsessan Kristalla/Kalle med klänning

2010-01-14
Böcker av Anette Skåhlberg & Katarina Dahlquist
Sagolikt Bokförlag

Godkänt betyg

Först blir jag så glad. En fylligt illustrerad och spännande saga i klassisk form som utmanar stelnade klichéer och låter prinsessan göra uppror mot traditionen genom att gifta sig med en flicka av folket. Men tyvärr låter författaren inte detta stå okommenterat, utan flickornas kärlek till varandra följs utav protester, gräl, kris och försoning. Säkert hemskt realistiskt. Men nu är det ju en saga. Och när jag läser den för min dotter vill jag att det helt enkelt ska få vara så: Flickorna blir kära. Punkt.

Min dotter är helt med på flickornas kärlek. Det är när denna ifrågasätts som också hon börjar ifrågasätta. Jag hoppar över de sista sidorna. Jag hoppar över bröllopet också, för där är ingenting förändrat utom könet på den ena parten. Och om man nu vill bryta en ordning, ett stelnat synsätt, varför gör man prinsessorna så klassiskt sköna och ädla?

I den andra boken av samma författare blir huvudpersonen Kalle bra i fotboll först när han sätter på sig en rosa klänning. Snart börjar alla pojkar bära klänning, även pojkarnas pappor blir sugna eftersom klänningarna på magiskt vis uppfyller deras önskningar om att bli bättre på sådant som golf och bilmek. Klänningarna lånas generat ur morsors och systrars garderober – där klänningar hänger i oändliga rader. Åter igen censurerar jag läsningen. Klänningarna är deras egna, låtsas jag. Fast vad är det egentligen för bra med klänningar? Min dotter är redan klänningsfixerad, inte har hon heller något problem med att pojkar använder detta fantastiska plagg. Som man inte kan man klättra i träd med. Som man inte egentligen kan spela fotboll i. Det blir alldeles för enkelspårigt, även om uppsåtet är gott. Barn har inga problem att tänka gränslöst. Det är vi vuxna som vilseleder istället för att uppmuntra.

Anna Jörgensdotter

Kommentera!

| Skriv ut | | RSS | |


| 10 Äldre




Utebliven tidning?

 

Textarkivet
  
Frihet

 

 

ETC:s Bloggportal

Ansök om att få vara med i denna lista via detta formulär. Om du vill rapportera en blogg med stötande innehåll så kan du skicka oss ett mejl.


 

 


ETC ansvarar inte för det som skrivs på dessa bloggar

Lily of the valley

 

Ordfront

 

KulturStan

 

Dagens klubbar
Torsdag 18 mars

2.35:1 Torsdagar

Berns, Berzelii Park

William Hamilton, Leo Forssell, Peter Björklund och Cristian Daflos gör med dansmusik och konstprojekt torsdagsnätter på 2.35:1 till en knutpunkt för kreativa stockholmare. Alla som studerar på Konstfack, Beckmans och Berghs har fri entré och +1 hela kvällen.

  • 23.0-03.00
  • 100 kr
  • 20 år

Birthday Thursdays

Obaren, Stureplan 2

Läkare på dagen, dj:s på natten. Mamma Erik och Alex Thunder i finfina dj-duon UMYO hustlar dygnet runt och har en utsökt smak för ny hiphop, dancehall och annan ruffig klubbmusik. Om du dansar tills du bryter benen eller blir medvetslös gör det ingenting, UMYO är inte bara mästare på mixar utan även på frakturer och mun-mot-mun-metoden.

Ikväll

Alex och Erik firar Christer Fuglesangs födelsedag med extra mycket spacerap.

  • 22.00-02.00
  • Fri entré
  • 21 år

Café Opera

Café Opera, Karl XII Torg

Vad har Mick Jagger och Madonna gemensamt med Jennifer Lopez, David Bowie, HM Kung Carl XVI Gustaf, Britney Spears, Kevin Costner och typ alla andra celebs du kan komma på? Det är inte Djungeltrumman som undrar, det är Café Opera som ställer frågan på sin hemsida. Och svaret är naturligtvis att de alla festat på den legendariska nattklubben i Kungsträdgården. Om det verkligen är ett speciellt bra argument för att gå dit råder det delade meningar om. Men ganska säkert är nog att Café Operas hipphet peakade någon gång under Johannes Brosts kokainstinna 80-tal. Håll dock utkik efter roliga events, ibland glänser det gamla gyllene nöjespalatset till och bjuder på oväntade konserter och pärlor i klubbnatten.

Ikväll

Dj Majo.

  • 22.00-03.00
  • 200 kr
  • 23 år

Handen På Hjärtat

Debaser Slussen, Karl Johans Torg 1

Ambulerande minifestivalen Handen På Hjärtat samlar ihop sina svenska favoritakter, radar upp dem i karavan och kuskar riket runt genom kala landskap och mörka skogar.

Ikväll

Det har blivit dags för popbandet Elias And The Wizzkids att ta över stafettpinnen från Hästpojken och fortsätta årets Handen på Hjärtat-turné.

  • 19.00-01.00
  • 80 kr
  • 18 år

Hell’s Kitchens Torsdagar

Hell’s Kitchen,

Extravaganta nattklubbschefen Rebecca Simonsson håller hov tillsammans med torsdagstraditionen, Jonas Sellberg som vänder vax.

  • 23.00-05.00
  • 23 år

Kattens Pyjamas

Riche, Birger Jarlsgatan 4

Kattens Pyjamas är Luciano Leivas torsdagsklubb, varje vecka med en ny gäst-dj och en och annan livespelning. Besökare kan förvänta sig en musikalisk blandning av psychedelia, disco och kraut.

  • 22.00-02.00
  • Fri entré

Klubb Fantastiskt

Landet, LM Ericssons Väg 27

Klubb Fantastiskt är ytterligare en i raden av Landets små klubbpärlor som kombinerar liveband och dj:s med film och konst.

Ikväll

Live: Telephone Melts och No Room For Squares. Funked Up och No Daun är kvällens dj:s. Dessutom utlovas freakade projektioner, installationer och teckningar.

  • 20.00-00.00
  • 50 kr

Kåken

Kåken, Regeringsgatan 66

I Göteborg är Kåken ett kulturhus, i Stockholm är det en hipp restaurang/klubb. Ett perfekt exempel på skillnaden mellan våra två största städer. Restaurang 1900:s mysiga bakficka har blivit ett vattenhål för rockmusiker och kvalitetstörstande kulturpersonligheter. Lågmäld livemusik, rustikt gourmetpubkäk och klassiska drinkar för mediamänniskor och de som gillar mediamänniskor. Har du tur kan du få se Carl M Sundevall med entourage äta brakmiddag mitt i natten.

Ikväll

Mackan Lindström och Nils Schele spelar skivor.

  • 21.00-01.00

Lilla Hotellbaren

Lilla Hotellbaren, Folkkungagatan 47

Lilla Hotellbaren är Hotell Scandic Malmens och hela Söders splitternya musikbar. Ett nytt stort, öppet och ganska minimalistiskt inrett ställe med två barer och en restaurang precis vid Medborgarplatsen. Här spelas det livemusik och det är dj:s av högsta kaliber minst fem kvällar i veckan i en musikalisk soppa av rock, pop, soul, funk, jazz, house och disco, från skivspelare såväl som från livescenen.

  • 19.00-02.00
  • Fri entré
  • 20 år

Ljunggren

Restaurang Ljunggren, Götgatan 36

Placeringen mitt i Götgatans skiftande myller av svennebananpubar, trendkaféer och hippa klädbutiker gör att Ljunggren ibland kan kännas lite som en oas. Med bra kvalitet på såväl musik som drinkar och service känner man sig gärna välkommen på Ljunggren, där inbjudna gäst-dj:s kan vara såväl gamla soulrävar och barprofiler som inte helt okända rockstars.

  • 21.00-01.00
  • Fri entré
  • 23 år

Mama Africa Club

H62, Hornsgatan 62

Varje torsdag sen sex år tillbaka har man kunnat dansa sig svettig till roots reggae, lovers rock och dancehall, noggrant utvald av J.I.B. och Natty Silver med gäster, nere på skönt sunkiga lilla festlokalen H62 vid Mariatorget.

  • 22.00-03.00
  • 80 kr (fri entré innan 23.00)
  • 20 år

Marie Laveau Bar

Marie Laveau, Hornsgatan 66

Marie Laveau är inte bara en av stans bästa klubblokaler utan stoltserar även med en riktigt bra restaurang och bar på övervåningen. Onsdag, torsdag, fredag och lördag spelar noga utvalda dj:s allsköns musik för drinksippande gäster.

Ikväll

Christian Dinamarca spelar dansmusik med sina vänner.

  • 22.00-03.00
  • 100 kr
  • 23 år

Mika (UK)

Annexet, Arenavägen

Sen debutsingeln Relax, Take It Easy Mikas karriär gått spikrakt uppåt. Den libanesisk-födde britten har intagit Englands och världens topplistor med sin tralliga radiopop och fansens hjärtan med sin bubbliga och fördomsfria personlighet. Till Sverige kommer han med senaste albumet The Boy Who Knew Too Much i bagaget.

Ikväll

Livekonsert!

  • 19.30-
  • 350 kr

Musik på Musslan

Musslan, Dalagatan 46

Fem dagar i veckan bjuder Musslan på lika många dj:s och genrer som det finns molusker i havet.

Ikväll

Hiphop, b-more, electro och bailefunk med Eimi Devine, Pharah och Dj Silence.

  • 21.00-01.00
  • Fri entré

Nada

Nada, Åsögatan 140

En av Söders allra bästa barer, med tapas, öl, mediasluskar, SoFo-krogalkisar och bra dj:s nästan varje kväll i veckan, som spelar allt från gubbrock till soul, indie, electro och booty bass.

  • 20.00-01.00
  • Fri entré
  • 21 år

Pet Sounds Bar

Pet Sounds Bar, Skånegatan 80

På gammelfarfars tid för hundra år sen spelade band som Blur, Kent och Popsicle live nere i källaren på vad som då hette Hannas Krog. Nuförtiden har Quentin Tarantinos och Ryan Adams favoritskivaffär tagit över ruljansen, och de behöver knappast luta sig ett enda dugg mot gamla meriter. De klarar sig enormt väl själva tack vare fingertoppskänsla i såväl menyutformning som bar-dj-bokningar och personal. När folk säger "Vi syns på Pet Sounds!" numera så är det nästan oftare baren än skivbutiken som åsyftas.

Ikväll

I baren: Gavin Maycroft. I källaren: Pet Sounds och Zitas filmquiz.

  • 21.00-01.00
  • Fri entré
  • 20 år

Silver

Allmänna Galleriet 925, Kronobergsgatan 37

Om man någon gång pluggat periodiska systemet är det lätt att gissa varför AG:s torsdagsklubb fått det passande namnet Silver. Sandra Bergman, från Send in the Clowns och Coles Corner, håller i trådarna tillsammans med Happy Endings Daniel Odelstad. Alltid med nya liveakter.

Ikväll

Live: Everett Parker och aCae (JAP).

  • 21.00-01.00
  • Fri entré

Solidaritet

Solidaritet, Lästmakargatan 3

Det som en gång i tiden var softa Halv Trappa Plus Gård är sedan några år det något mindre softa Solidaritet. Men om du gillar hittig techno, house och, inte minst, så kallad dance är det ändå ett rätt säkert kort. Här finns kostymerna, de glittriga klänningarna, drinkarna och attityden som på gott och ont skapar den numera rikskända “stureplanskänslan”.

  • 22.00-05.00

Spy Bar

Spy Bar, Birger Jarlsgatan 20

Vem kommer ens ihåg tiden när Spy Bar var ett tillhåll för silikon och ”supergruppen” Friends in Need? Möjligtvis kan media- och kulturstockholms lite äldre garde, som numera dragit sig tillbaka till Carl M Sundevalls murriga skapelse Gubbrummet, med en rysning minnas när brats och B-kändisar belägrade Spyan. Men för de unga, snygga och begåvade hipsterbarn, födda sent 80-tal, som nuförtiden helt tagit över Vita Baren och Engelbrektsrummet är historierna om Dr. Albans andra vardagsrum bara en legend.

  • 23.00-05.00
  • 90 kr / 120 kr / 160 kr
  • 23 år

Sturecompagniet

Sturecompagniet, Sturegatan 4

Den tjugo år gamla nattklubben med det fult stavade namnet tickar på med ett koncept som uppenbarligen fungerar. Här kan den som är sugen på lite light-brats, lifestyle och dans säkert ha en helt perfekt utekväll. Och på övervåningen får inbjuden socitet sitt VIP-sug stillat på klubben-i-klubben V. Vi andra längtar tillbaka till då Regnbågsrummet fortfarande fanns och klubbar som Bomben tog över hela stället.

  • 22.00-03.00
  • 23 år

The Dust Bowl

Lilla Hotellbaren, Folkkungagatan 47

Countryklubben The Dust Bowl spelar enligt egen utsago ”The finest honky tonk in town”. Country, gammal som ny, mitt på Söder i Lilla Hotellbaren en söndag i månaden. Här är både musiken, kulturen och maten från den amerikanska södern i fokus, så skölj ner countryn med en Sloppy Sunday Special från menyn.

Ikväll

På scen: country-soul-gospel-gänget Top Hawk från Göteborg.

  • 16.00-02.00
  • Fri entré
  • 20 år

The Lab

The Lab, Birger Jarlsgatan 20

The Lab känns lite som Laroys och Spy Bars kusin från landet, men stället är oftast fullproppat med folk. Kanske för att nattklubben är Stureplans minsta och dessutom den enda i Sverige som har öppet till fem på morgonen veckans alla dagar.

  • 00.00-05.00
  • 23 år

Tranan

Tranan, Karlbergsvägen 14

Att kvalitet aldrig går ur tiden är Tranan ett evigt brinnande bevis på. Det gamla ölkaféet var bland de allra första barerna i stan med dj:s, ungefär på den tiden då de flesta av dagens klubbkids fortfarande knappt var påtänkta. Och än idag huserar många av de allra grymmaste plattvändarna inne i den runda källarbaren varje helg. När du ändå är där kan du gärna passa på att äta en bit också, för här finns husmanskost som både är klassisk och prisvärd.

  • 17.00-01.00
  • Fri entré
  • 23 år

Vampire Lounge

Vampire Lounge, Östgötagatan 41

I en tid av allmän vampyrvurm, vilket ställe passar bättre att festa på än Vampire Lounge? I den mörka, trånga lilla källarbaren i hjärtat av Södermalm kan de ljusskygga diskutera Twilight och True Blood över en smarrig och spetsad glassdrink och lyssna på bar-dj:s alla kvällar i veckan. Stämningen är allt annat än blodtörstig, här samsas både rock, indie, synth, goth, rockabilly, soul och hiphop i samma lokal.

  • 20.00-01.00
  • Fri entré
  • 23 år