Hatad källa till inspiration

Den tredje februari är det Sverigepremiär för Järnladyn – filmen om Margret Thatcher. I England har filmen kritiserats både från vänster och höger. I Sverige landar den lägligt i en tid där Thatcher har fått en renässans som politisk ikon.

Det finns många sätt att se på den nu 86-åriga expremiärministern. Morrissey presenterade ett i låten Margaret on the guillotine från 1988 där han vädjande upprepade frasen ”when will you die?/when will you”. Centerledaren Annie Lööf ett annat i en intervju i SVT:s Agenda i höstas, där hon förklarade varför Thatcher är en av hennes främsta förebilder:

”Jag gillar starka kvinnor, hon var den första och enda kvinnan i Storbritannien som varit ledare för ett stort parti.”

Annie Lööf är långt från ensam om det synsättet. När SVT ställde frågan om politiska förebilder till 5 000 riksdagskandidater inför valet hamnade Thatcher i topp tio bland både kristdemokrater och moderater.

Thatcherhatarna minns krossandet av fackföreningarna, slakten av välfärdsstaten – manifesterad i det berömda Thatchercitatet ”There is no such thing as society” – samt stödet till Chiles diktator Pinochet och apartheidregimen i Sydafrika. Thatchervurmarna pekar i stället gärna på att hon ”fick ordning på Storbritanniens ekonomi ” och att hon var en framgångsrik kvinna i en mansdominerad värld.

Den senare aspekten är central i filmen Järnladyn, med en porträttlik och hyllad Meryl Streep i huvudrollen. I brittiska vänstertidningar kritiseras Järnladyn för att presentera Thatcher som en feministisk ikon och klassresenär från medelklassen till den politiska eliten och att filmen bortser från konsekvenserna av hennes politik. Högerdebattörer menar däremot att Järnladyn är respektlös eftersom den visar upp den åldrade Thatchers demens.

Den unga New Statsman-skribenten Laurie Penny skriver att hon och hennes vänner vek ihop sig i fosterställning av plågor när de såg filmen.

”Thatcher skildras som en feministisk hjälte som vägrade att ’dö medan hon diskar en tekopp’. Krig och nedskärningar skildras som Storbritanniens räddning och de arbetslösa och fattiga beskrivs som otacksamma djur som klänger sig fast mot de mörka rutorna på premiärministerns bil”, skriver Laurie Penny.

Margaret Thatchers status som förkämpe för kvinnorna är tveksam med tanke på att hon aldrig utsåg en enda kvinnlig minister under sin tid vid makten. Den brittiska feministiska aktivisten och författaren Natasha Walter menar att även om Margaret Thatcher var komplett ointresserad av både jämställdhet och jämlikhet så är det oklokt för feminister att helt avfärda henne:

– Vi ska aldrig glömma hennes destruktiva politik. Men vi kan heller inte förneka det faktum att hon som en kvinna i en manlig värld stod upp mot dem som anser att kvinnor inte kan vara vid makten. Flickor som växte upp när hon var premiärminister kunde föreställa sig ledarskap som en kvinnlig egenskap på ett sätt som flickor idag kämpar med att göra, säger Natasha Walter till The Guardian.

Men Walters synsätt hör inte till vanligheterna bland brittiska feministiska debattörer. Författaren Linda Grant säger till Guardian: ”Hon kom till makten när den brittiska kvinnorörelsen stod på toppen men hon ställde sig helt utanför vår kamp. (…) hennes politik hade inget att göra med lika lön för lika arbete, fri abort eller demonstrationer för att ”ta tillbaka natten”.

Om Thatcher är minst sagt omdiskuterad som feministisk förebild så är det desto tydligare att hon fungerade som livsviktigt bränsle för 1980-talets brittiska popmusik. The Specials, Gang of Four, Elvis Costello och protestsångaren Billy Bragg är några av dem som använde Thatcher som en slags omvänd musa och måltavla för sina texter. I en intervju med Andres Lokko från mitten av 00-talet kallar Billy Bragg Margaret Thatcher för sin främsta inspirationskälla.

– Jag har henne att tacka för min karriär. Utan hennes metodiska utrensning av gruvindustrin hade jag aldrig sett på min musik som en plattform för ideologiska idéer och tankar.