Ledare. Natashja Psomas Blomberg.

2017-07-03 06:00
Barn är en del av vårt samhälle. Jo, de är faktiskt det trots att de är jobbiga, stökiga och låter mycket. En del av grejen med att vara en del av ett samhälle är att man faktiskt får TA del av det, på samma villkor som alla andra Bild: Jessica Gow/TT
Barn är en del av vårt samhälle. Jo, de är faktiskt det trots att de är jobbiga, stökiga och låter mycket. En del av grejen med att vara en del av ett samhälle är att man faktiskt får TA del av det, på samma villkor som alla andra

Vilka andra sorters människor får man välja bort?

En andra klassens medborgare som ska gömmas undan, låsas in eller allra helst försvinna.

När jag åker tåg och någon annans barn lever rövare så känner jag ett fridfullt lugn som sänker sig över mig.  ’’Aaah... inte mitt barn’’, tänker jag och sedan lutar jag mig tillbaka och njuter av det faktumet. Inte mitt barn. Det är ett privilegium som bara är förunnat andra småbarnsföräldrar och vi har förtjänat det.

Övriga befolkningen tycks få nervryckningar i båda ögonen bara man andas att barn ska få tillgång till det offentliga rummet. Efterfrågan på barnfria zoner är en aldrig sinande källa och att skamlöst kokettera med sitt barnhat är det nya svarta.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Men visst, jag fattar behovet av barnfri tid. Jag gör verkligen det. Jag tycker inte heller om att umgås med barn alltid men har aldrig upplevt detta som ett problem. Det finns nämligen massvis med ställen där barn inte befinner sig. Överallt!

Efter typ klockan 19 på kvällen så hittar du knappt en unge utanför hemmets trygga vrå. Alla kaféer, restauranger, krogar och parker är ju barnfria då. Och under dagtid så är de flesta på förskola, skola eller ÖF.  Vill man garantera en fika i lugn och ro så funkar soffan hemma hos kompisen.

Annars har vi ju alltid nionde kretsen i Dantes inferno som Underbara Clara tipsat om under tidigare samtal om barnfria zoner. Möjligtvis ett subtilt sätt att be barnhatarna att dra åt helvete.

Men denna fixering vid barnfria områden grundar sig i att man ser på barn som en plusmeny och inte som riktiga människor. En andra klassens medborgare som ska gömmas undan, låsas in eller allra helst försvinna.

Jag tror det handlar om en grundläggande syn på barn helt enkelt. De är inte fullvärdiga människor och ska därför inte ha samma grundläggande rättigheter som vi andra. De ses som föräldrars accessoar och jämställs ofta med husdjur, ni vet man tar ju inte med sin lilla chihuahua överallt och detsamma gäller barn. Så går ofta resonemanget.

Vad mer kan man välja till eller bort, undrar jag då. Får man välja pensionärsfritt? Tonårsfritt? Mansfritt? Vilka andra sorters människor får man välja bort? Vilka kriterier gäller? Ålder? Hudfärg? Kön? Funktionsvarianter? Var går gränsen? Jag menar män utgör ju i alla fall ett reellt hot mot människor och så brölar de när de rör sig i flock så det mansfria zoner vore i alla fall ett rimligt önskemål.

Men jag tror ingen skulle drömma om att föreslå något liknande. Eller att exempelvis säga åt en ljudlig grupp gubbar att få tyst på varandra eller skicka ut en person som pga utvecklingsstörning låter lite för högt eller mycket eller kräva att få rullstolsfria miljöer. Men att kräva av barn som faktiskt är just barn med allt vad det innebär att inte höras eller synas ses som helt acceptabelt.

Men barn är en del av vårt samhälle. Jo, de är faktiskt det trots att de är jobbiga, stökiga och låter mycket. En del av grejen med att vara en del av ett samhälle är att man faktiskt får TA del av det, på samma villkor som alla andra. Gillar man inte detta faktum så kan man med fördel flytta ut i skogen. Där slipper man folk som låter, luktar eller på annat vis har mage att ta upp plats i det offentliga rummet.