Ledare. Natashja Psomas Blomberg.

2016-10-08 06:16
"Att min man tycker att jag är för tjock är inte en utmaning i relationen som ska lösas gemensamt" Bild: Free Images
"Att min man tycker att jag är för tjock är inte en utmaning i relationen som ska lösas gemensamt"

Vad tycker din man om din viktuppgång?

Någonstans måste vi bryta cirkeln, jag vet inte riktigt var dock. 

Vad tycker din man om din viktuppgång? Den frågan har jag fått många gånger.  Jag vet inte. Klart jag funderar på det ibland. Jag är liksom de flesta kvinnor så indoktrinerad i att anpassa mig efter vad män tycker om mig och mitt utseende att det är svårt att släppa även om jag borde veta bättre. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


I en diskussionsgrupp på Facebook berättar en kvinna att hennes man nyligen, efter flera år samt två små barn tillsammans, har uttryckt att han är missnöjd med henne. Han är inte attraherad av henne längre, hon har blivit fet. Precis så säger han. Hon berättar att hon innan detta har varit nöjd och bekväm i sin kropp men att hon nu mår dåligt. Hon frågar hur hon ska bemöta honom och hans outtalade krav på förändring. 

De flesta svarar rimligt: Att hans problem med hennes utseende och kropp är hans allena och inget han skulle ha belastat henne med. Men nästan lika många vill nyansera, som det så fint heter. Prata om gemensamt ansvar för relationen för det är ju ett gemensamt problem om den ena inte tänder på den andre. Det är ett gemensamt problem om frun har gått upp i vikt om maken tycker att det är avtändande. Ärlighet och kommunikation är ju viktigt för en bra relation menas det och maken i exemplet tar ju bara ansvar för deras framtida sådan och då kan man jobba fram en gemensam lösning. 

Men hur jobbar man fram en lösning när den ena inte tycker att man duger? Om ens partner säger att kuken är för liten eller brösten för hängiga, hur jobbar man fram en lösning då? 

"Vi har ju lite äktenskapsproblem just nu."

"Oj då, vad händer?"

"Jo, min fru är ju så ful."  

Detta är verkligheten för väldigt många kvinnor. När jag skriver om detta på min egen plattform så dräller bekännelserna in. Kvinnor som berättar om relationer de lever i. Om män de är tillsammans med som ställer krav, både uttalade men också outtalade, på deras kroppar och utseenden. Att när barn har blivit födda och kvinnokroppen förändrats, när hon är trött och sliten och inte pallar sminka och piffa och hon inte är lika tajt eller sexig som innan så tröttnar han, ser sig om efter annat, skuldbelägger henne för att hon har låtit sig själv förfalla, lägger ansvaret för den dåliga relationen på henne. På hennes utseende. 

"Vad tycker din man om din viktuppgång?" frågas det om och om igen – och jag förväntas ha det i åtanke. Jag förväntas ta hänsyn till hans åsikt. Men att min man tycker att jag är för tjock är inte en utmaning i relationen som ska lösas gemensamt, det är en konsekvens av ett samhälle där kvinnans värde hänger på att hon är knullbar och är hon inte det så är hon som vilken slit- och slängvara som helst som kan reklameras eller bytas ut. Och allt hänger ihop; sättet vi objektifierar kvinnor på, kapitalismen som tjänar pengar på vårt självhat och relationerna vi sedan ska leva i. Och vi upprätthåller dessa förväntningar tillsammans. När vi anpassar oss. När vi granskar kvinnors kroppar. När vi recenserar varandras utseenden. 

Någonstans måste vi bryta cirkeln, jag vet inte riktigt var dock. Men det är en utmaning som måste lösas gemensamt. När börjar vi?