Ledare. Natashja Psomas Blomberg.

2016-09-10 06:03
"En gåva jag ger mina barn är att jag aldrig någonsin talar illa om min eller någon annans kropp." Bild: Linda Forsell/SvD/TT
"En gåva jag ger mina barn är att jag aldrig någonsin talar illa om min eller någon annans kropp."

Självhatet som drivkraft

Om man konstant får dessa budskap upptryckta i ansiktet så har man inte en chans att värja sig.

Var fjärde sjuåring tycker att hon är för tjock och i gymnasiet så bantar nästan varannan flicka. “För att bli nöjd med mig själv” är det vanligaste motivet. Det tycker jag är anmärkningsvärt. Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att ingen tar det på allvar. Det är snarare så att fixering vid vikt och kroppar har blivit vår tids folksjukdom. Ofta kamouflerat under parollen ”Hälsa’’ där den smala kroppen är målet eftersom att den ses som den hälsosamma (oavsett leverne) och där motsatsen till sund är tjock.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Jag minns något bantningsprogram på tv. Det kan ha varit ”Du är vad du äter”. Något program som gav mig ångest och en stark önskan om att förändras var det i alla fall. Eller ”inspireras” som det kallas när människor intalas att deras kroppar inte duger. I varje avsnitt så fick deltagaren stå i underkläder framför spegeln. Denne fick sedan rådet att göra detta varje morgon: klä av sig naken och stå framför spegeln och titta på sig själv för att förstå hur hen såg ut och därmed vilja förändras. Men det är ju så och då bantning funkar; när självhatet blir så starkt att man inte kan äta vad man vill utan att få ångest.

Jag fasar för dagen min dotter är så pass läskunnig att hon börjar reflektera över vad som står på tidningarnas löpsedlar. När hon är gammal nog att kunna följa bantande kändiskvinnor på Instagram och stor nog att förstå att överviktiga kroppar ses som misslyckade. Jag kan knappt föreställa mig hur hennes självbild kommer att förändras. Hur kommer hon att se på sig själv? Vad kommer hon att känna inför sin kropp? Hur kommer hon att se på andras kroppar? 

 

Om man konstant får dessa budskap upptryckta i ansiktet så har man inte en chans att värja sig. Vi vuxna kan ju inte det, föreställ er en åttaåring då. Föreställ er också att åttaåringar i dag växer upp med bantande mammor, Biggest Loser som underhållning och regelbunden vägning på skolan. Föreställ er hur detta formar dem och fundera lite på hur vi kan börja motverka. 

En gåva jag ger mina barn är att jag aldrig någonsin talar illa om min eller någon annans kropp. De ser mig aldrig granska andras kroppar och de ser mig aldrig betrakta min egen med kritiska ögon. Inga kläm på valkar med missnöjd min, inga suckar framför spegeln. 

Vi har ingen våg hemma och inga helkroppsspeglar och de har aldrig sett mig banta eller hålla igen. Jag hoppas att det åtminstone räcker en bit även om jag inser att jag står ganska ensam emot ett helt samhälle som tjänar på att vi hatar oss själva. 

Man talar gärna om att tjocka misshandlar sina kroppar men att banta och självhata, ha ångest när man äter, stressa över vikten, späka och må dåligt över hur man ser ut är väl att misshandla den om något? Och varför tycker vi att det är rimligt att föra över det till nästa generation? Varför är självhat vår nya religion och hur får vi upp ögonen på ett samhälle som ser viktnedgång på redan smala kroppar som en framgång?