Ledare. America Vera-Zavala.

2014-05-10 06:00

Partiernas strategi: Vi tar en man i grå kostym!

Jag kastade en blick på partiledardebatten i söndags och tyckte mig se en samling kloner. Alla såg likadana ut, förutom kvinnan i dräkt vars idol är Margaret Thatcher och som jag återkommer till. Men alla män var som kopior. Och det är klart att jag vet vilka det är. Men om det skulle vara någon som inte vet måste det ju vara väldigt förvirrande – sju män vid ståbord, i mörka kostymer och slipsar i olika färger. 

Vid närmare titt på slipsen så såg det dessutom ut som att de hade försökt välja en slips med ”deras” färg.

Varför ser det ut så här? Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Vem är deras rådgivare?

Kläderna säger mycket om en människa, det är en del av ett första intryck, ihop med ansiktet, frisyren, väskan, klockan. Och kläder är ett val och det är politiskt, precis som allting annat är politiskt. Vad jag har på mig signalerar något.

Den signal jag fick när jag såg klonerna var att de tror att alla väljare är likadana och känner sig trygga med ungefär samma sak. Och så är det nog förmodligen inte. 

Förmodligen är det så att jag som vänsterextremist känner mig mindre trygg när jag ser någon i kostym och slips än vad en moderat eller folkpartist gör.

Debatten gjorde mig orolig. Vad har partiledarna för politiska och estetiska rådgivare? 

Är de alla skolade i samma tänk eftersom de måste ha gett exakt samma råd?

Vi har i år ett av de mest spännande valåren på mycket länge. Speciellt för vänstern. 

Tänk er själva ett scenario där Vänsterpartiet blir tredje största parti med parollen ”inte till salu”, där Gudrun Schyman blir jämställdhetsminister, där Sverigedemokraterna går bakåt och Centern och Kristdemokraterna åker ur? Och det är alltså i det valet som partierna väljer att se likadana ut. 

Jag undrar hur diskussionen gick?

Partist 1: ”Det här valet måste vi verkligen vinna”

Partist 2: ”Javisst! Och då måste vi ha en partiledare som har hög trovärdighet.”

Partist 3: ”Vi tar en man, som bryter på någon o-stockholmsk dialekt, som ser lite alldaglig ut, och som passar i grå kostym och slips!!!”

För mig är det obegripligt. Att välja kläder är att kommunicera. Men det är också så att kläder kommer någonstans ifrån. Produktionen kan vara smutsig, arbetarfientlig, klimat-farlig och giftig. Eller stå för något gott. Har man råd att klä sig lite dyrare kan man gärna göra det, i plagg som är sydda under bra förhållanden, kanske utan att ha transporterats långt, kanske designats av någon ung lovande designer. 

Skor från Docksta, en skjorta från Filippa K, kanske kan man be Dagmar eller Diana Orving designa en kofta för män. Vad som helst är bättre än att se ut som en klon.

Och Thatcher ja, hon är död, och Centern verkar vara nära döden. Ingen dräkt råder bot på det.