Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-09-04 06:24
Någon kommer på cykel eller i en smårostig bil tillverkad på 80-talet, med din mat i en fin termolåda. Bortse bara ifrån att personen som kör ut maten i princip inte har några rättigheter i sitt matutkörarjobb alls. Bild: Henrik Montgomery/TT
Någon kommer på cykel eller i en smårostig bil tillverkad på 80-talet, med din mat i en fin termolåda. Bortse bara ifrån att personen som kör ut maten i princip inte har några rättigheter i sitt matutkörarjobb alls.

Outsourcat liv

Fredagsmyset är räddat fullt ut och ingen behövde röra sig ens.

Jag älskar att bo i storstan och jag är verkligen ingen bakåtsträvare. Men seriöst, börjar inte våra bekväma stadsliv spåra ur lite nu? Vi behöver ju inte ens resa oss upp ur soffan längre, nästan alls. Våra hemmaliv går att outsourca typ fullständigt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Storhandlingen. Den var ett faktum när jag växte upp. Koncentrerad till en dag i veckan ungefär och med tillhörande förberedelse i form av lång inköpslista. Sedan styrdes familjens bil mot någon av de riktigt stora affärerna utanför stan där de liksom bara hade allt, oavsett om man skulle köpa tavelramar, golvlister, spaghetti, bakverk eller strumpor. Nu för tiden känns de där ”dagsutflykterna” rätt medeltida. Det går helt utmärkt att bara klicka hem varenda vara online och få hela konkarongen levererad ända hem till dörren. Inget krångel. Ingen farsa som får fnattslag redan på parkeringen, inget promenerande kilometervis genom långa affärsgångar. Bara ... sitta. I soffan. Och klicka.

Förresten behöver man knappt ens planera sina inköp själv heller. För den som är lite mer välbärgad finns det kylskåp som liksom löser det där åt en. Eller så går det ju att välja en av de cirka tre biljarder olika veckomenyföretag som finns. Som sätter ihop en meny åt dig och din familj, langar ihop alla varor som behövs och ser till att allt körs ut till dörren med tillhörande recept. Så smidigt. Att inte ens behöva känna efter vad man är sugen på, för det är redan fixat! För den som vill satsa lite extra på sig själv och miljön och allt det där som är så hippt just nu finns det otaliga ”eko-deluxe-bara lokalproducerat”-kassar. Och surdegsbakat, veganfermenterat och klimatkompenserat. Hemkört i lastbil! Ironin!

Häromdagen upptäckte grannen att det gick att beställa hem vin också, tillsammans med matvarorna. Så då var det ytterligare en resa som kunde bockas ur. Fredagsmyset är räddat fullt ut och ingen behövde röra sig ens. Och i det fall hungern faller på och de näthandlade varorna eller den färdiga menyn inte känns helt hundra går det bra att bara helt sonika beställa hem restaurangmat. Någon kommer på cykel eller i en smårostig bil tillverkad på 80-talet, med din mat i en fin termolåda. Bortse bara ifrån att personen som kör ut maten i princip inte har några rättigheter i sitt matutkörarjobb alls. Ta till exempel Foodora eller Uber Eats som är stora aktörer i detta. De erbjuder sina anställda – oj, nej skoja, de är inte anställda de är ju ”egenanställda” eller hur det nu var – löner och villkor som gemene man aldrig någonsin skulle gå med på. Vi bara klickar och suktar och väntar, och lackar om det tar för lång tid. Allt på datorn, plattan eller luren som vi har köpt online.

Flera butikskedjor med faktisk personal har konkat under åren. Inte konstigt det, de slås ut av stora bolag som inte ens har fysiska butiker. Upplägget passar perfekt i den nya tiden. Direkt från de underbetalda kinesiska arbetarna i sina fallfärdiga fabriker, med 18-timmarsskift, till dig där hemma. I soffan.

Flaskor, skräp och den där gamla trasiga stolen kan någon komma och hämta och slänga. Det finns appar för det. Och det finns massor av människor som är i behov av (i och för sig ett riktigt jobb men skit i det du) jobb, som blir diskriminerade och undanstötta på olika sätt av giriga arbetsgivare på arbetsmarknaden och därför kan ”åta” sig att hämta ditt skräp eller cykla ut med din mat. I politiken pratas det om jobbskapande, men det är fullständigt klart att vi redan håller på med det. Skitjobbskapande. Det är som att vi lever i Annie Lööfs våtaste dröm – vi har outsourcat hela våra liv till rättslösa entreprenörer. Och våra ultrabekväma moderna liv har dessutom visst ett pris, det är bara inte vi själva som betalar det, utan någon annan, hela tiden.