Öppna upp processen (S)

I lördags avgick Håkan Juholt efter bara tio tumultartade månader som partiledare för Socialdemokraterna. Visst skarvades det ibland i uttalandena, det var inte alltid klart vad partiets linje var i centrala politiska frågor och retoriken bottnade inte alltid i praktiken. Men vi kommer också att minnas en hel del ordentliga övertramp i medias bevakning, till exempel direkta felaktigheter i hur riksdagens regler egentligen ser ut, underliga bildval och stora uppslag om hur Juholt var klädd på semestern. Vill du vara socialdemokratisk statsministerkandidat får du gömma piratbyxorna längst in i garderoben innan du åker på semester till Turkiet.

Men nu står alltså Socialdemokraterna återigen inför uppgiften att välja partiledare. Från en del håll kommer kraven på en snabb och exekutiv process, från andra kommer kraven på en långsam och deliberativ process. 

Det innebär att det i huvudsak finns två linjer som Socialdemokraterna kan handla efter. Antingen väljer partistyrelsen snabbt en tillförordnad partiledare som sedan konfirmeras av en extrainsatt partikongress. Det kommer då med största sannolikhet att vara en tidigare minister som sitter i riksdagen. Det finns åtta personer som motsvarar en sådan beskrivning – Ibrahim Baylan, Lena Hallengren, Morgan Johansson, Ylva Johansson, Leif Pagrotsky, Björn von Sydow, Sven-Erik Österberg, Thomas Östros – men i realiteten är det nog bara Ylva Johansson och Leif Pagrotsky som kan komma på fråga. De andra kommer med för mycket bagage och kommer att blockeras internt. 

Eller så väljer man att ta det lugnt och stilla för att hitta en process som kan förankra en ny partiledare i organisationen och bland väljarna. I så fall är det möjligt att man på ett tydligare sätt delar på ledarskapet mellan partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen som får leda partiet fram till ordinarie kongress i april nästa år där en ny partiledare kan väljas. 

Eftersom riksdagsgruppledaren kommer att uppfattas som de facto partiledare är det rimligt att tänka sig att man väljer en erfaren gruppledare som inte kandiderar till partiledare. Ett tänkbart namn för en sådan lösning skulle kunna vara den tidigare ministern och talmannen Björn von Sydow. 

Det vore uppfriskande om Socialdemokraterna tog tillfället i akt för att öppna upp processen med att välja partiledare. Den typ av påveval som tidigare varit regel lämnar mest en fadd smak i munnen. Aspirerar man på att vara ett folkrörelseparti borde man också våga fråga vad församlingsmedlemmarna tycker, inte bara kardinalerna. 

Alldeles oavsett kommer nästa partiledare att väljas eller väljas om på partikongressen nästa år. Något annat tillåter inte stadgarna. Men det hindrar inte att man genomför en rådgivande medlemsomröstning. Den rädsla som finns för sprickor i partiet är starkt överdriven. Och en sådan process får både medlemmarna och väljarna en chans att göra sig en bild av vad presumtiva partiledare står politiskt. I kombination med processen att ta fram ett nytt partiprogram finns faktiskt möjligheten till en levande debatt om socialdemokratins mål och medel. 

Det är också först i en sådan process de namn som kvällspressen skriker ut kan komma på fråga. Även om flera av dessa även då är högst osannolika kandidater. 

Det vore en ynnest att slippa en upprepning av förra vinterns – och i ärlighetens namn, det senaste årets – spektakel där ”centralt placerade källor” försökte påverka socialdemokratins vägval genom sina direktkontakter med politiska journalister. De grå eminenserna och småpåvarna får kliva ut i solskenet och bekänna färg.