Myten om det blå Stockholm

Politiska tyckare brukar tycka om att tala om det allt blåare Stockholm. I debatten framstår det ibland som att det är ödesbestämt och att det är omöjligt att tänka sig ett Stockholm som styrs av en rödgrön majoritet. För borgerligt sinnade är det här givetvis en trevlig bild att måla upp. För progressiva krafter är det ödesdigert och defaitistiskt att köpa samma världsbild.

Till att börja med kan vi konstatera att såväl Stockholm stad som Stockholms läns landsting styrdes av en rödgrön majoritet så sent som för fem och ett halvt år sedan. Att högern har vunnit två val på raken är inte i sig detsamma som att de styrt Stockholm i en evighet, även om det känns så.

Det är inte heller så att avståndet mellan de rödgröna och borgerliga ökar. I både Stockholms stad och i Stockholms läns landsting minskade faktiskt de borgerligas försprång i det senaste valet. 

Det stora som har hänt är en omfördelning av rösterna inom blocken. På den rödgröna sidan innebär det framför allt att Socialdemokraterna har gått tillbaka kraftigt i Stockholmsområdet samtidigt som Miljöpartiet har gått fram. På den borgerliga kanten har Moderaterna växt på Folkpartiets bekostnad. Samtidigt som Centerpartiet har lyckats knapra åt sig mandat de tidigare inte haft. Men om man betänker att Moderaterna faktiskt backade i Stockholms stad 2010 samtidigt som de gjorde sitt bästa val någonsin på det nationella planet så kan man konstatera att inget är skrivet i sten. 

Den stora trenden är alltså snarare att Socialdemokraterna har blivit ett mindre dominerande storparti på den rödgröna sidan, medan Moderaterna har blivit ett mer dominerande sådant på högerkanten. Det behöver inte vara något dåligt att de partier som ska bilda en gemensam majoritet faktiskt inte domineras av en jätte som mest uppfattar samarbetspartierna som irriterande lilliputtar som springer kring fötterna. 

Men visst har den borgerliga dominansen i Stockholm ökat. Skillnaden mellan blocken var i kommunvalet 2002 1,2 procentenheter i de rödgrönas favör. I landstinget fick allianspartierna en ungefär lika stor övervikt, men eftersom Centerpartiet inte tog några mandat i vare sig stad eller landsting i det valet blev det ändå rödgrön majoritet i landstingsfullmäktige. Åtta år senare hade de borgerliga en övervikt på knappt åtta procentenheter i Stockholms stad och drygt 13 procentenheter i Stockholms läns landsting. 

Det innebär faktiskt att bara drygt fyra procent av väljarna i Stockholms stad måste byta block. Mindre om det skulle vara så att Centerpartiet skulle förlora någon procentenhet och trilla ur stadsfullmäktige. I landstinget handlar det om sju procent av väljarna. 

Det är långt ifrån ett otänkbart scenario i en verklighet där de moderatledda majoriteterna säljer ut gemensam egendom till priser långt under marknadsvärde, där politikerna inte bryr sig om att försäkra sig om att de privata aktörer som levererar gemensamma nyttigheter lever upp till medborgarnas förväntningar på god service, där man prioriterar spårvagn på Strandvägen framför tunnelbana där folk faktiskt bor och arbetar, och där det enligt Stockholms handelskammare saknas 90 000 hyresrätter. 

Stockholm är inte evigt blått. Det är blått just nu. Det är en viss skillnad.