Ledare. Staffan Lundgren.

2017-11-20 06:00

Marx miss spökar fortfarande

Kanske måste vi i dag söka ledning hos en annan del av arbetarklassen och låta våra blickar vändas åt ett annat håll.

”Den kapitalistiska produktionen utvecklar efter hand en arbetarklass, som på grund av uppfostran, tradition och sedvana erkänner det kapitalistiska produktionssättet som en självklar naturlag. Den högt utvecklade kapitalistiska produktionsprocessen bryter ner varje motstånd.”


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Marx 150 år gamla beskrivning av hur kapitalismen framträder som en naturlag är i dag lika giltig som när den skrevs. Kanske till och med mer så i dag då ”det är enklare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut” som den, allt för tidigt bortgångna, brittiska kulturteoretikern Mark Fischer uttryckte det för några år sedan.

Motståndet mot ett samhällssystem som bygger på ett fåtals exploatering av de många och ojämlikt fördelade materiella resurser splittras i dag av att utsatta grupper ställs mot varandra – och ett fokus på individuella prestationer och klassresor där konkurrens premieras på samarbetets och den gemensamma kampens bekostnad.

För trots att Marx i det kapitalistiska produktionssättet också såg möjligheten till arbetarklassens organisering är det i dag svårt att få det socio-ekonomiska objektet arbetarklass att forma sig till ett politiskt subjekt.

Arbetarklassen har alltid varit heterogen men historiskt har den dominerande gruppen inom arbetarrörelsen, och bilden av arbetaren, varit en vit industriarbetande man. En grupp som genom sin organisering och politiska och fackliga kamp under förra seklet avsevärt förbättrade villkoren för hela arbetarklassen. Villkor som sedan decennier har försämrats och i dag är under hot om fullständig utplåning.

Samtidigt kvarstår industrins dominerande och normerande roll, inte minst genom det 20-årsjubilerande industriavtalet och det ”märke” det sätter för löneutvecklingen i andra branscher, oavsett om dessa är konkurrensutsatta eller ej.

Men kanske måste vi i dag söka ledning hos en annan del av arbetarklassen och låta våra blickar vändas åt ett annat håll. Den italienska filosofen och aktivisten Silvia Federici har visat på hur Marx i sin analys av det kapitalistiska produktionssättet har utelämnat en avgörande beståndsdel – att reproduktionen av arbetskraften historiskt har förutsatts av oavlönat arbete utfört av kvinnor.

Detta reproduktiva arbete ska förstås både som fortplantning och som ett sörjande för vår fortlevnad genom omsorg, vård och arbete i hushållet. I dag återspeglas detta förhållande av hur denna typ av arbete, med skillnaden att det åtminstone delvis utgörs av lönearbete och åtminstone delvis utförs utanför hemmet, ofta anses vara ett slags arbete som inte bidrar till produktionen – med lönesättning och inflytande därefter.

Den största yrkeskategorin i Sverige är i dag undersköterskor inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboende. Tillsammans med undersköterskor på vård- och specialavdelningar utgör denna grupp drygt 170 000, varav andelen kvinnor uppgår till 92 procent.

Bland de tio vanligaste yrkena hittar man också andra lågavlönade och kvinnodominerade yrken inom den reproduktiva sfären som barnskötare, vårdbiträden och städare.

Yrken som trots sina låga löner är en absolut förutsättning för den kapitalistiska organiseringen av samhället.

Yrken som inte bara är lågavlönade utan också kvinnodominerade och etniskt heterogena och därmed skiljer sig från den traditionella bilden av arbetaren och därför lätt blir förbisedd.

Men kanske innebär den på samma gång avgörande men ofta osynliga roll som denna del av arbetarklassen spelar i det kapitalistiska produktionssättet att den är särskilt väl lämpad för att inta en ledande roll i arbetarklassens kamp för ett samhälle utan exploatering och för en jämlik fördelning av materiella resurser.

Kanske kan den perspektivförskjutning som detta skulle innebära också föra med sig att vi inte längre ser det kapitalistiska produktionssättet som en ”självklar naturlag”. Att vi genom att göra det osynliga synligt ser att det finns alternativ (trots vad Margaret Thatcher en gång påstod) till det samhälle som producerar orättvisa på strukturell nivå. En orättvisa som tar sig uttryck i ojämlikhet, ojämställdhet och rasism.