Lek inte affär med våra pengar

Studieförbundet Näringsliv Samhälle (SNS) publicerade i början av hösten en forskningsantologi Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svenskt välfärd?. Där finns forskning och statistik om effekterna av konkurrens i produktion av välfärdstjänster. Studiens huvudsakliga slutsats är att det råder en stor kunskapsbrist om vilka effekter den ökade konkurrensen har fått i den svenska välfärdssektorn. Utifrån befintlig forskning går det inte att hitta belägg för att privatiseringen medfört kvalitets- och effektivitetsvinster, som var ett av argumenten till att öppna upp för andra aktörer inom den offentliga sektorn.

Dessutom visar rapporten att de privata aktörerna inte har förbättrat de anställdas villkor. Överlag är visstidsanställningarna fler, heltidstjänsterna färre och kompetensutvecklingen sämre bland de privata aktörerna. Detta samtidigt som vi i framtiden behöver fler som arbetar inom äldreomsorgen. Då behövs en satsning som leder till fler tillsvidareanställningar och förbättrade villkor som bland annat stärker yrkesstoltheten!

Försvarslinjen för att fortsätta privatisera, från både högern och delar av vänstern har länge varit att politikerna måste ha bättre upphandlingskunskaper, ställa kvalitetskrav och utvärdera verksamheten. Att tro det skulle räcka är naivt. Det visar sig gång på gång, inte minst under den senaste Caremaskandalen, att verkligheten är en annan. Det är klart att det inte finns en enda politiker som på allvar vill att vården ska vara så undermålig att den värderas utifrån blöjans tyngd. Men problemet är att politiken abdikerat från sitt ansvar. Det är lätt att göra det när något utförs av någon annan.

I Stockholm är läget extremt. Här har borgerligheten sitt skyltfönster, även om privatisering i sig inte är ett självändamål för de så kallade Nya Moderaterna. Men vad man än säger så är det precis det som har blivit konsekvensen. Om man menade allvar med en mångfald av aktörer, då borde man redan tidigt ha lagt förslag som lett till att personalkooperativ eller non-profit företag fått möjligheten. Men det har inte varit intressant. Därför står vi där vi står idag.

Jag kan bli oerhört provocerad att man överhuvudtaget får kalla det som nu sker inom exempelvis äldreomsorgen för valfrihet. Valfrihet för vem? I Hässelby till exempel, finns det 80 (!) hemtjänstföretag för de äldre att välja mellan. Det betyder att i samma portuppgång kan det springa flera olika företag som ska serva de äldre, hur effektivt är det? De äldres valfrihet borde istället handla om huruvida man vill gå ut, vill följa med och handla eller bara sitta och prata en stund. Istället inskränks den så kallade valfriheten till att få välja mellan olika bolag – inte innehåll. Det har blivit en total etableringsfrihet för företagen – som inte behöver ta några risker. Notan betalas ju av skattebetalarna.

Det ska inte vara möjligt att leka affär med våra gemensamma pengar, erbjuda en usel produkt, kalla det valfrihet och dessutom föra ut vinsterna ur landet för att slippa beskattning.

Nu höjs röster för ökad kontroll och uppföljning, både från regeringen och från oppositionen. Men ärligt talat; är det inte dags att göra halt och en ordentlig utvärdering av privatiseringarna. Så här kan det inte fortsätta.

Elisabeth Brandt Ygeman
ordförande för LO-distriktet Stockholms län