Ledare. Natashja Psomas Blomberg.

2017-01-14 05:34
"Hur får man folk att förstå paniken som kan uppstå inför vanliga möten eller krav på vardaglig prestation?", skriver Zina Al-Dewany. Bild: Pixabay
"Hur får man folk att förstå paniken som kan uppstå inför vanliga möten eller krav på vardaglig prestation?", skriver Zina Al-Dewany.

Jag kan inte skärpa mig

Hur får man någon att förstå att bara tanken på att passa en tid eller ringa ett telefonsamtal kan få det att totalt låsa sig i kroppen?

Häromdagen hade jag något slags äktenskapligt gräl. Jag minns ej vad det handlade om men min make uttryckte besvikelse över min "brist på självdisciplin". 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Nu har jag, efter många år av otillräcklighetskänslor, skam och ångest äntligen fått min adhd-diagnos så jag uttryckte besvikelse över hans brist på förståelse och empati tillbaka och så var det slut på den diskussionen. För den gången i alla fall. 

Men jag kan ändå inte sluta tänka på det. Hans ord hänger kvar. Nu var det där bara en tanklös kommentar i förbifarten över något som jag antagligen hade glömt att ta tag i, men kommentaren mottogs inte i ett vacuum. Jag har ju levt med "bristande självdisciplin" i 40 år nu och min självbild är uppbygd kring att andra tycker att jag är lat, slapp, initiativlös och ja... oduglig. Min adhd-diagnos har gett mig ett svar på varför, men den har ju inte förändrat något egentligen. Jag kan ju fortfarande inte "skärpa till mig" eller bli bättre på att passa in i den där snäva boxen som samhället presenterar för oss. 

Och mina svårigheter har inte bara cementerat min taskiga självbild utan också format och påverkat mitt liv och min vardag. Omöjliggjort en stor del av min skolgång, utbildning och i många fall jobb. Det finns nämligen ingen plats för människor som inte kan följa samhällets mall och det lämnar många av oss strandsatta och utanför. Och med den borgerliga politiken som har förts större delen av mitt vuxna liv så skapas ännu större klyftor. Det blir svårare att läsa upp betyg, svårare till sjukpenning, svårare med alternativ. 

Och här möter jag motstånd och oförståelse. När till och med min egen make säger "skärp dig då" så kan ni kanske föreställa er hur övriga samhället betraktar mig? 

Jag har haft ångest sedan jag var tolv. Adhd är jag född med och sedan hade jag ju min klassbakgrund, mitt sociala arv och bristen på ekonomiskt kapital. Så det är svårt att ”ta sig i kragen” som det så fint heter då. Och ja, jag vet att andra kan, men jag kan inte. 

Jag vet liksom inte hur jag ska förklara hur det är att leva med psykisk ohälsa eller att ha de svårigheter som adhd medför. Hur får man någon att förstå att bara tanken på att passa en tid eller ringa ett telefonsamtal kan få det att totalt låsa sig i kroppen? Hur får man folk att förstå paniken som kan uppstå inför vanliga möten eller krav på vardaglig prestation? Eller oförmågan att automatisera det mest enkla i vardagen. Oförmågan att skapa rutiner. 

Jag skriver tusentals listor. Att komma ihåg att hämta barnen på fritids kräver all min koncentration. Inte för att jag är lat utan för att jag funkar just så. Och det syns inte utanpå.

Det är så lätt att tycka att i Sverige så har vi alla samma möjligheter och "kan jag så kan alla", men man kan inte jämföra på det sättet. Det är att ignorera egna privilegier och visar stor okunskap inför det kapital vi alla bär med oss: Det sociala, ekonomiska och kulturella. De så kallade FÖRUTSÄTTNINGARNA. Att vissa människor klarar av att ta sig igenom till synes stora svårigheter beror oftast på att de har haft kapitalet för det. Människor omkring sig som stöttat, tron på sig själv, ekonomin, sociala skills eller annat. Att sakna motivation eller ork är inte att vara lat. En del av oss har diagnoser, andra saknar ett visst kapital och det spelar ingen roll hur många käcka självhjälpsböcker man läser för man kan inte peppa sig ur ett samhälle som vägrar göra rum för olika sorters människor.