Ledare. Natashja Psomas Blomberg.

2017-03-11 05:59
Bild: Sandra Qvist/TT

Jag har haft mycket sex som jag egentligen inte velat ha

Sex är ju klistret som håller relationen samman. Den föreställningen har jag matats med sedan tidiga tonåren.

Vad räknas som en våldtäkt egentligen? Var går gränsen? Vad kallar man det sex som till synes verkar ömsesidigt men som ofta vilar på en grund av självförnekelse och pliktkänsla? Vad innebär egentligen det så kallade ”husfridssexet”? 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Vi får lära oss att ett nej alltid är ett nej, att vi inte ska göra något vi inte vill, att vi ska våga stå på oss. Fast det gäller bara tills man är ihop med någon och vi har börjat ha sex så klart. För helt plötsligt har man ett ansvar, en plikt gentemot sin partner och relation och då får det inte gå för långt mellan gångerna annars får vi vara beredda på konsekvenserna. Inga konstigheter.

Jag har haft så mycket sex som jag egentligen inte velat ha. Jag har ställt upp ändå och liksom begått regelrätta övergrepp på mig själv i rädsla för att min partner ska må dåligt, vara otrogen eller till och med lämna mig om jag inte vill lika ofta. Sex är ju klistret som håller relationen samman. Den föreställningen har jag matats med sedan tidiga tonåren.

Jag har haft relationer med män som har tjatat. Som har ifrågasatt varför och till och med gråtit för att de har känt sig oälskade när jag sagt nej. Som, utan att de kanske menar det, har bestraffat mig när jag inte har velat ha sex. Kanske genom att bli tyst och sur när jag har nekat eller när det gått ”för lång tid” utan sex. Inget våld eller hot har varit nödvändigt. Bara det där överhängande kravet på att jag måste ställa upp annars så blir det jävligt dålig stämning.

Jag har också ofta känt att jag inte får säga nej utan att motivera ordentligt och förklara varför jag inte vill (och ofta ändå försäkra honom att ”sedan, jag lovar”) och ibland har jag till och med känt mig tvungen, på hans inrådan, att ge honom ”chansen att göra mig kåt” innan jag avfärdar sex helt just där och då, vilket har resulterat i att jag har legat till slut. För hans skull. Fast jag inte ville från början. Fast jag sade nej.

Och under åren så har jag aldrig riktigt fattat hur problematiskt det egentligen är även om det har skavt ordentligt. Jag har trott att det ska vara så, att jag kommer att få lust till slut om jag bara står ut. Männen jag har haft relationer med har definitivt inte fattat det och blivit kränkta när jag till slut har vågat ta upp det. Det är nämligen så normaliserat och självklart att det är så här. Till och med tongivande sexologer och relationsexperter ger rådet att man ska ligga ändå. ”Why not?” som sexologen Helena Cewers sade på en konferens för kvinnohälsa. 

Så jag har inte försökt göra något åt det, inte försökt förändra nåt. Jag har skuldbelagt mig själv och min bristande sexlust i stället, känt massa ångest för att jag inte kan möta hans behov. Känt att det är jag som är trasig och behöver lagas. 

Så varför ser det ut så här? Det bottnar främst i maskulinitetsnormer där mäns libido kräver att han har tillgång till sex och då framför allt kvinnors kroppar. Detta blir extra tydligt i relationer med kvinnor dels för att kvinnor är vana att ta hänsyn till andra människors behov och ansvar över andras känslor, även om detta sker på bekostnad av henne själv och om hon misslyckas med detta så är skulden alltid hennes. Dessutom lever vi under föreställningen att sex är ett mått på hur lyckade och sunda våra relationer är. Det finns inget snabbt eller enkelt svar på hur vi förändrar detta för det kräver ett omfattande arbete från grunden, men vi måste ju börja någonstans och det gör vi genom att prata med varandra.