Ledare. Natashja Psomas Blomberg.

2017-06-05 06:38
Om vi riktar fokus på feministernas manshat i stället så slipper vi kanske prata om det kvinnohat som genomsyrar hela vårt samhälle.
Om vi riktar fokus på feministernas manshat i stället så slipper vi kanske prata om det kvinnohat som genomsyrar hela vårt samhälle.

Det pågår ett krig mot kvinnor

Det finns ingen snabb eller enkel lösning. Tusentals år av våld och förtryck kommer inte försvinna i ett nafs.

”Inte ens en man som stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot våld mot kvinnor får frågan om manshat och det är fan inte klokt.” 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Så säger Katarina Wennstam i en intervju som Göteborgsposten gjorde för ett tag sedan. Och jag vill stanna kvar där en stund, fundera på hur det kan vara så. Som feminist har jag nämligen ägnat väldigt mycket av min tid till att försäkra min omgivning och de jag skriver för att jag minsann inte hatar män, att jag till och med älskar dem. Älskar männen i mitt liv, älskar min pappa, mina söner, min man, min polare Stefan. 

Det spelar ingen roll om jag pratar om genusförskolor, sexism eller kvinnor som blir tafsade på, jag måste ändå bemöta anklagelser om manshat eller tydliggöra att jag inte menar alla män. Fokus hamnar alltid där och det känns ofta som att vi aldrig kommer vidare i tankeprocesserna. 

Men det pågår liksom ett krig mot kvinnor, det har pågått i tusentals år. Kvinnor våldtas, misshandlas, hotas. Det är svårt att blunda för. Men våldet mot kvinnor är också lätt att ta avstånd ifrån. Och med det tar man samtidigt lätt avstånd från just förtryck och kvinnohat. Man tvår sina händer. Avsäger sig ansvar. För hallå jag slår ju inte?! Nej du slår inte. Men förtryck är ju inte bara män som slår. 

Och kvinnohat är inte alltid uttalat, för även om det yttersta uttrycket är det dödliga våld många kvinnor utsätts för varje år så tar sig kvinnohatet andra mer subtila uttryck. Kvinnor får nämligen även lägre löner och sämre sjukvård. Kvinnor sexualiseras och objektifieras, men får inte äga sin egen sexualitet. Kvinnor tar mer ansvar för hus och familj. De uppmanas hålla sig hemma och får ta ansvar för omgivningens känslor och sexism är så naturligt att de som säger ifrån anklagas för att sakna humor. 

Det pågår alltså ett krig mot kvinnor, mot kvinnors existens, kvinnors möjligheter och kvinnors kroppar, men vi ska ägna tiden åt att älta manshat om och om igen. Och så upprätthålls status quo. Om vi inte tillåts prata om eller synliggöra de strukturer som ligger till grund så kan vi heller aldrig förändra dem. Om vi låtsas som att det alltid är några andra män, inte alla män utan någon annan man, någon annanstans, så behöver vi inte rannsaka oss själva utan kan fortsätta gömma oss bakom att vi är det mest jämställda landet i världen och att allt är bra. 

Vi kan hävda att det som händer kvinnor är på grund av individer, inte män och så slipper vi obekväma insikter och samtal. Och om vi bara riktar fokus på feministernas manshat i stället så slipper vi kanske prata om det kvinnohat som genomsyrar hela vårt samhälle och är så normaliserat att vi inte ens håller männen som slår ansvariga för det. Då kanske vi slipper erkänna att vi också bidrar till problemen. 

Det finns ingen snabb eller enkel lösning. Tusentals år av våld och förtryck kommer inte att försvinna i ett nafs, inte ens för att vi pratar om det men för att över huvud taget komma en bit på vägen så måste vi sluta låta vår ovilja att ta ansvar stå i vägen. Vi måste våga granska även vår egen del i upprätthållandet av de strukturer som förtrycker.