De unga avgör V:s framtid

Vänsterpartiets eventuella framgångar med den nya ledningen kommer inte i första hand att handla om att ta väljare från andra partier. Det handlar om att locka nya väljare.

Förra helgen höll Vänsterpartiet kongress i Uppsala. Den enkla analysen som tidningarna ofta är fulla med är att byte av partiledare också förändrar hela partiet. Eftersom den politiska bevakningen i Sverige idag mest är som en blandning av skvaller- och sportjournalistik är det naturligt att tro att en ny tränare kan förändra allt. Men faktum är att Vänsterpartiet egentligen inte har beslutat om någon ny politik. Det är samma parti som innan kongressen.

Det verkar vara något som förvånar politiska kommentatorer. Under hela processen med att välja ny partiledare har man tryckt på att Jonas Sjöstedt tillhör partiets förnyare – vilket när det handlar om Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är ett kodord för höger – och hans koppling till det som för åtta år sedan kallades Vägval Vänster. Trots att man kan konstatera att Sjöstedt aldrig var medlem i föreningen med samma namn.

Tvärtemot vad dessa politiska kommentatorer velat framställa det som var det faktiskt Jonas Sjöstedt som tydligast av partiledarkandidaterna formulerade en kritik av kapitalismen och en socialistisk strategi. Kort sagt, var vänster. Detta samtidigt som de andra, de som beskrevs som vänsterkandidater, traditionalister och kryptokommunister, mest mumlade om välfärd i offentlig regi när frågan om socialismen kom upp.

När det sedan stod klart att det var Sjöstedt som skulle väljas ändrades tonen. Det faktum att han i en intervju sagt att han inte vill bo i Stockholm och inte trivs på Östermalm tolkades snabbt som förakt mot dem som bor i Stockholm. Hur skulle Vänsterpartiet kunna utmana Miljöpartiet om storstadsväljarna med en partiledare som hellre vill bo i Umeå – och som han faktiskt också sa, i New York – än i Stockholms innerstad? Ledarskribenter och kommentatorer framstod som Marcus Birro-kränkta över det faktum att han inte ville bo där de bor.

Och efter att han valts och kongressen avslutats har samma proffstyckare återgått till att beskriva Vänsterpartiet som ett hopplöst ytterlighetsparti utan några egentliga möjligheter bortom att karva lite på Socialdemokratins vänsterflygel.

Och visst finns det möjlighet för Vänsterpartiet att ta en och annan väljare och aktivist där. Jonas Sjöstedt är populär i breda kretsar inom socialdemokratin. Men samtidigt är det inte så att de socialdemokratiska väljare som lagt sig på sofflocket på grund av partiets inre konvulsioner självklart söker sig till ett annat parti. Socialdemokratiska väljare har lättast att lägga sig på soffan och de har i mindre utsträckning än andra ett andraparti som alternativ.

Vänsterpartiet har under lång tid haft en bra miljöpolitik utan att på allvar kunnat utmana Miljöpartiet. Kanske har de med en partiledare som är erkänt kunnig på området möjlighet att ta väljarandelar av ett miljöparti som sökt sig mot mitten. Inte minst med tanke på att sju av tio miljöpartistiska väljare definierar sig som vänster, är lättrörligare än socialdemokrater och därför mycket väl kan lockas av ett grönare vänsterparti.

Det ligger i sakens natur att ett vänstersocialistiskt parti inte tar väljare över hela spektrumet. Högborgerliga väljare kommer inte börjar rösta på Vänsterpartiet, oavsett partiledare. Men nog finns det utrymme för Vänsterpartiet att växa: Delvis på andra partiers bekostnad, men framför allt bland första- och andragångsväljare. Det är där det kommer visa sig om det nya Vänsterpartiet kan få luft under vingarna.