De kollektiva individualisterna

Stockholm må rösta höger. Men de individualistiska storstadsborna är ändå med nödvändighet beroende av kollektiva ansträngningar för att göra sina personliga val.

Stockholm har nog aldrig varit blåare än det är nu. Det är den mytomspunna medelklassens individuella konsumtionsmönster som står i fokus för både den politiska debatten och tidningarnas heminredningsreportage. En medelklass som ska lockas med rut-avdrag som bara några få procent använder sig av och möjligheten att kunna installera en teppanyakihäll i köket. I DN och SvD:s värld tillhör alla denna odefinierbara medelklass.

Det betyder givetvis inte att det inte finns någon arbetarklass i storstaden. Anställda i handel och restaurang, vårdpersonal, hantverkare och en inte obetydlig andel arbetslösa går bland oss på gatorna som vanliga människor. De är rimligen även med en snäv beskrivning arbetarklass.

Men arbetarklassidentifikationen har alltid varit svagare i storstaden. Inte för att det inte har funnits stora industriborgar även i Stockholm. För det fanns det en gång i tiden. Där Sickla köpkvarter idag breder ut sig fanns en gång Atlas Copco och vid Telefonplan hade LM Ericsson sina fabriker. Men det har aldrig varit den enda identiteten som stått till buds i en omgivning som är betydligt mer mångfacetterad än bruksorten.

Den urbana människan må objektivt sett tillhöra den ena eller andra klassen. Men kan lika gärna identifiera sig efter idrottslag, etnicitet, sexuell läggning, musiksmak, klädstil eller en myriad av andra identiteter, och förmodligen flera av dessa identiteter samtidigt eller olika identiteter vid olika tidpunkter. Det är detta myller av individuella val som gör den urbana människan urban.

Men parallellt med storstadsmänniskans alla individuella livsval är storstaden en organism som med nödvändighet är beroende av kollektivt handlande. Det är just mötet med andra som möjliggör dessa individuella val. Att det finns andra som delar ens intressen, värderingar och läggningar är det som gör att människor söker sig till staden.

Det är också omöjligt att tänka sig en storstad som Stockholm utan en någorlunda väl fungerande kollektivtrafik. En överväldigande del av bostäderna i Stockholms stad är i flerfamiljshus. Bilen och villan är i första hand något som hör hemma på landsbygden. En storstadsmänniska måste med självklarhet samtidigt vara en kollektiv människa.

Därför undrar man lite varför det med jämna mellanrum kommer politiska utspel även från vänster om egnahemprogram som ska breda ut villagräsmattorna runt stadskärnorna. Projekt som vill förvandla den urbana människan till isolerade hemmansägare.

En dynamisk storstadspolitik måste istället handla om att utveckla de kollektiva nyttigheterna. För att vi ska kunna vara verkligt fria individer behöver vi varandra och samhället. Det behövs en tunnelbana som åter byggs ut efter att ha sett likadan ut i nästan två decennier. Det behövs en förtätad stadsbebyggelse som gör mer av Stockholm till verklig stad. Det behövs vårdcentraler, bibliotek och mötesplatser där människor bor. Det behövs många fler bostäder.

Stockholm må valmässigt vara blått. Men det är fortfarande de kollektiva ansträngningarna som möjliggör för individualisterna att vara just individualister.

Fredrik Jansson